På jakt efter flow
En krokodil vilar avvaktande vid mina fötter medan jag tärnar upp hjortköttet till kvällens middag, beredd att attackera så snart jag tappar en köttärning på golvet och någon skulle komma på tanken att göra anspråk på den. Slottsherren undrar lite skämtsamt om jag inte är rädd om mina vader. Det är jag förvisso men jag känner mig beredd, redo att försvara mig från krokodilattacken och dessutom säker på min sak. Jag kommer inte att tappa något köttärning på golvet och göda krokodilens önskan. Lyra är lika säker hon, fast på motsatt resultat, självklart kommer jag tappa en bit tänker hon, tids nog, bara hon är tillräckligt tålmodig och fokuserad. Jag beundrar hennes fokus. Den stirrande blicken som inte viker för en sekund medan matlagningen pågår. På behörigt avstånd men fullständig koncentrerad. Norske Kurt Nilsens behagliga stämma strömmar ur högtalarna och gör oss sällskap under matlagningen medan en av de sydamerikanska fiskarna gräver ett bo i sanden under en kokosnöt i att av akvarierna. Fiskar är fascinerade. Jag har aldrig riktigt begripit mig på dem förut, inte förstått det komplexa livet de lever och vilka behov de har. Nu vet jag mer. Bland annat att apistogramma fiskar från Sydamerika vill ha väldigt surt vatten för att trivas. Sådant som turligt nog kommer direkt ur kranen i vårt slott. Vattnet har visat sig passa utmärkt för ändamålet när det gäller sydamerikanska dvärgciklider och deras trivsel. Dessvärre är det betydligt sämre för våra vattenledningar men det är en helt annan sak.
Krokodilen slappnar av efter ett tag när köttet är i stekpannan. Den serveras en köttärning av slottsherren och kryper där efter upp i hans knä utan att äta upp någon annan. Nöjd och belåten med tillvaron. Och med att hon hade helt rätt ännu en gång. Hon är såklart inte så farlig som det låter vår cockerdrottning. Hon äter inte upp någon eller biter mig i vaderna (inte än i alla fall). Hon har bara en sjuhelsikes integritet och ett sätt att äga som är få förunnat. En sann förebild, om jag kryddar den med en aning ödmjukhet.
Jennie och jag har tränat ”nästansystarna” Min & Shiv idag (och de äldre hundarna efter det). De unga systrarna var duktiga och vi resonerade kring att det faktiskt tar tid innan man lär känna en hund ordentligt. Innan man riktigt förstår hur de fungerar och innan relationen djupnar ordentligt. Systrarna fyller två i vår. Vi är på väg däråt båda två nu. till den där djupare känslan och vänskapen till en hund som kommer med tid och träning. Det känns fint. Det är märkligt med det egentligen. Med relationer till både hundar och människor. När man tror att kvoten är fylld, när man inte tror hjärtat rymmer fler relationer och mer vänner, när man minst anar det dyker det upp en till ändå. Plötslig kommer man på sig med att ha ännu en vän, och ännu en hund, att dela tankar och intressen med. Det är lite av livets mysterium och lika fantastiskt varje gång det sker.
Under dagen lunchpaus ser jag en filmsnutt med en finsk tjej och hennes malinois när de tävlar i IGP världsmästerskap för några år sedan. Känslan hunden och förare har tillsammans i arbetet genom programmets delar är magisk och jag känner plötsligt tårar rinna ner över kinderna. En lycklig hund och en lycklig förare i nära samarbete är något av det finaste som finns. Oavsett gren eller område. Jag visar slottsherren filmklippet och vi berörs tillsammans, drar en suck över det vackra i relationen som ekipaget utstrålar, över glädjen och magin och hundens styrka. Ord blir liksom överflödiga. De finns där överallt, stunderna av flow när hund och förare blir till ett, bara de får chans att blomma ut och vi hinner med att uppmärksamma dem. Det är vackert så det förslår. Vi är tagna.
Och jag önskar mig en egen malinois…
