Patience, persistence, perspiration…
Tisdag kväll efter en vacker och kall novemberdag. Teet smakar ljuvligt och Anna Ternheim sjunger vackert. Sänker vi ljudet på stereon hör vi hjortar bröla på slottets utsida. Livet på landet. De har det tufft nu i brunsttiden och under dagens promenad har tre vackra men slitna hjortar i stort sett gått rätt in i mig och hundflocken med sänkta huvuden och trötta ögon. De tar hårt på dem och det är inte ovanligt att någon stryker med efter skador av vassa horn under striderna. Två rejäla älgtjurar har gått och betet i rapsen med, nöjda efter att ha klarat sig undan över älgjakten tänker jag på mitt mänskliga sätt. Älgarna kanske inte tänker något alls utan bara gläds över dem goda frostnupna rapsen.
I morse var det flera minusgrader och is på dammen för förtsa gången i höst. Alldeles tyst och stilla var det och det enda som hördes förutom trafiken en bit bort var fraset under mina stövlar i det frostiga blåbärsriset. Med solen idag kom så mycket inspiration och längan efter mer, mer tid för egen träning, mer sol, mer ljus och fler utflykter. Jag tränade Lakrits och Bäst på förmiddagen, vi tog med en hel ryggficka med tennisbollar och byggde områden och bytte vinklar, kastade störningar och skickade med fördröjning. Rakt igenom även besvärliga terrängavsnitt och sedan noggrant letande efter bollarna i området. Rätt område helst. Det var roligt! Det gick upp för mig hur mycket jag saknat det hör utan att riktigt förstå det nu när Bäst varit sjukskriven. Både pusselbitar och humöret föll på plats efter bara en knapp timmes full koncentration och arbetsglädje. Och det blev bara ett mindre utbrott från min sida men inte över hundarna utan över den värdelösa originaltennisbollkastaren som jag inte kunde hantera. Tänkta sextiometers markeringar blev på sin höjd femtonmeters störningskast innan jag gav upp och lade kastaren åt sidan och tog gummibollen med snöre istället.
Eftermiddagen ägnades åt en trevlig grupp på träning mot öppenklassen. Linjer och markeringar och lite terrängskiften då med. Det är kul att träna hund! Jag funderade lite igen, som jag ofta gör, inte just över dagens träning utan mer över hundars olikheter i stort. Om hur avgörande det blir att man förstår och läser hundarna rätt. Att det inte handlar om olika metoder att träna på, utan om att förstå och se vad man har i varje hund och träna den efter det. Det spelar liksom ingen roll hur många bra övningar för långa linjetag man har om hunden saknar motorn för att utföra dem till exempel. Då får man ta till något annat, tänka lite annorlunda och hitta alternativa sätt för att få med sig hunden. Det hjälper inte heller hela vägen hur många reservplaner man än har till en övning om man inte ”ser” hunden. Det behövs träning och kunskap. Mycket träning. Helst om och om igen. Så att kunskapen kommer. Då är det tur att det är så roligt och motiverande att träna så man ”orkar med” alla dessa nödvändiga repetitioner. Det man gör mycket blir man nämligen bra på. Det gäller förövrigt både hundar och förare.
