”Personality begins where comparison leaves off. Be unique. Be memorable. Be confident. Be proud.”– Shannon L Alder

Det svänger. Vädret och mycket annat. Från värmerekord till klassiskt svenskt juniväder med sjutton grader och skurar. Jag föredrar ändå det sistnämnda, det passar mig bättre. Men jag önskar fortsatt lagom tjugotvå, sol och skurar om natten. En liten lätt sommarbris på det så är jag mer än nöjd. Fast egentligen får det vara vilket väder det vill, jag är nöjd precis som det är bara över möjligheten att kunna vara ute och uppleva det.

Vi har fått en fasankyckling. En. En som i en endaste. I vanlig ordning vill det sig inte riktigt med vår uppfödning. Av den första kullen där den lilla hönan ruvade så flitigt blev det ingenting. Nada. Vem vet varför. Jag tror hon hade för många ägg så äggen turades om att rulla utanför ut i kylan, bort från den lilla hönas skyddande vingar och värmen. Så stannande ruvningen av. Jag gissar bara men jag anser att det är en rätt kvalificerad gissning ändå. Vi ställde vårt hopp till den andra hönan istället, hon som också ruvade tappert fast på färre ägg i ett rede hon valt själv i en grästuva. När naturen och hönan får bestämma själv som hon gjort måste det bli bra sa jag övertygande till slottsherren. Det blev det på sätt och vis med. För den enda kycklingen. Mamman vaktade den så som bara hönsmammor gör. Skyddade och fräste åt alla som kom för nära. Men varför väntandet hon inte in kläckningen av resterande ägg undrar jag? Som förstagångsruvare förmodar jag att hon inte riktigt förstod att hon kunde få fler ungar utan nöjd och glad gick iväg för att visa upp sin förstfödde. Jag gissar igen. Vi var glada över en fasankyckling i alla fall. En är åtminstone bättre än ingen. Men. Nu ikväll hittar vi den inte och mamman går med de andra hönorna och tycks helt obekymrad. Det lutar åt ingen fasankyckling nu. Ingen alls faktiskt. Men det går fler tåg. Och så har vi ju de sex större som kläcktes i maskin hos våra grannar och fortfarande är inneboende där. Så helt kycklinglösa är vi egentligen inte. Fast lite sorgligt är det allt ändå. Med den lille.

Jag köpte kaninungar för ett tag sedan, en lite större och tre små urgulliga lite lurviga. En till varje cocker tänkte jag. För rättvisans skull. Vi pysslar med dem efter nästan alla konstens regler nu. Mest slottsherren med assistans av Lad. Kaninerna har fått ett litet hägn i det större hägnet och trevliga bostäder att göra sig hemmastadda i. När de boat in sig ordentligt och vuxit till sig öppnar vi upp till det stora hägnet tänker vi. Med förhoppning om att de vet var de bor och hör hemma då. För säkerhets skull har vi ett elnät runt det lilla hägnet för rävens skull. Vi vet ju hur det har gått förut och de minsta kaninungarna skulle räven i den närmste kunna svälja hela som en liten lätt aptitretare. Lass Monster tycker kaninungarna är helt oustanding. Rent av det bästa som hänt henne. Hon seglade över elnätet första gången jag satte henne på andra sidan medan jag gav kaninungarna lite grönsaker. Otur för henne bara att jag stod på andra sidan och tog emot och seglade tillbaka henne. Nu tror jag vi fått ordning på det och hon har suttit fint sedan dess. Någorlunda fint i alla fall. Strömmen var såklart inte på om någon undrar, den är bara på om nätterna. Lilla Pal har också varit med hos kaninerna men han fattar inte så mycket och tycker morotsbitarna kaninerna får är bra mycket viktigare än själva kaninerna. Han har ett matintresse nästan i klass med Bestas och verkar äta allt utan närmare betänklighet.

Det är mycket valpar nu med. Inte bara kaniner. Bara en hos oss i och för sig men det är mycket valpar i rörelse så att säga. På kurser och hos bekanta och lite överallt. Nu när jag själv har en valp är det så lätt att jämföra igen. Tänka på hur mina andra valpar varit i samma ålder och hur Pal är i jämförelse med andra valpar jag träffar på eller läser om. Det är både bra och dåligt att jämföra tänker jag. Mest dåligt skulle jag tro men liksom både omöjligt och oundvikligt att inte göra det. Önskvärt eller inte. Personligheten börjar där jämförelsen slutar… finns det ett citat som säger. Jag tror det ligger en hel de i det. Kanske borde jag fokusera mer på det jag gillar hos min valp och vara stolt över de fina sidorna han har? Se honom som han är helt i avsaknad av hur andra valpar är eller har varit. Självklart borde jag det. Formulera tydligare mål för vår utveckling som team inför framtiden med hänsyn till våra personligheter. Hans och min. Vara mer av den jag vill vara för min valp så som min magkänsla säger mig. Helt i avsaknad av jämförelse med andra. Såklart!

Judons grundare Jigoro Kano uttryckte det så här klokt:

it is not important to be better than someone else, but to be better than yesterday.

Alltså. Jag satsar på det. Inte på att bli bättre än någon annan men att bli en lite bättre hundförare för varje dag. Lite väl pretentiöst i och för sig. Givetvis kommer det gå bakåt vissa dagar men jag själva andemeningen i det tänker jag. Den borde jag fixa. Utan att jämföra.