Rannsaka och bekänn
Det har regnat! Jag vaknade till ett stilla strilande utanför fönstret och kände svalkan regnet förde med sig. Till och med hackspettsungarana var tysta och stilla. Det har inte regnat här sedan någon av tisdagarna i mitten av maj så det var efterlängtat nu. Jag fick precis vad jag önskade med tänker jag, ett stilla regn som försiktigt fuktar jorden och ger den chans att ta in istället för en vräkig åskskur som spolar bort både jord och växter. Jag ställde mig ute på trappan i regnet en stund, få gånger har väl regn varit så välkomnande och ljuvligt som nu. Amen och tack.
För övrigt hr jag tyckt att månaden som passerat med högsommarvärme och solen som starkt och orubbat lyst över mig varje dag har varit smått fantastisk. Det är inte ofta den svenska sommaren bjuder på en så lång sammanhängande medelhavsliknande värme och jag har tacksamt tagit emot den. Med viss reservation för oron över torkan och en kropp på gränsen till värmeslag någon av arbetsdagarna i den starkaste hettan. Men nu så. Lite svalare tempretaturer väntar i några dagar och jag är lika tacksam över det. Skönt ska det bli.
Fast ikväll känner jag mig lite trött och håglös. Trött på allt som krånglat och det som fortfarande krånglar. Fast mest trött är jag på att jag blir trött på krånglet. Jag tror jag behöver semester. Och en sekreterare. Eventuellt skulle det vara bra med en kollega, en konsult, en bokföringsassisten och en chef med. Om någon sedan kom och hystade in en miljon eller två i investering så hade jag inte tackat nej till det heller. För att inte tala om en mental coach. Men mest av allt behöver jag en god natts sömn. Flera nätters god sömn helst för det har varit sisådär med sömnen det senaste. För varmt trots fönster på vid gavel. Och så hackspettsungarna då. Gulliga och skitjobbiga. Som valpar på ett ungefär. Underbara och odrägliga. Skönt att slippa ha någon men jobbigt att vara utan. Jag stålsätter mig, för jag ska inte ha någon valp på länge. Jag berättar det för de flesta vänner jag träffar och en del andra med, att jag ska vara utan valp ett tag nu. En god vän undrade vem det egentligen är jag försöker övertyga. Förmodligen mig själv tänker jag. För om jag berättar för tillräckligt många att jag inte ska ha någon valp på länge så kan jag helt enkelt inte med att ändra mig. Det är min strategi just nu.
Hundarna ligger utslagna i bäddar och på golvet. Utsträckta. Det är ordentligt varmt fast det är svalare och de märks att de inte orkar ligga så där nära som de brukar göra. Annars märker jag inte att de är så påverkade av värmen faktiskt mer än att jag behöver fylla vattenskålen fler gånger än vanligt och att hela flocken spontanbadar så fort det finns tillgång till vatten. Fast svarta Min väntar gärna till de andra badat klart. hon gillar inte när det skvätter i hennes ansikte och hon skulle inte komma på tanken att hoppa i och riskera att doppa huvudet. Men hon simmar mer än gärna och ger sig gärna iväg långt ut sjön. Bra ingen skvätter. Hon skulle gilla banan för motionssimmare i en simhall tänker jag men avsky avdelningen med vattenrutschen. Man bör väl såklart inte jämföra hundar med barn men det är svårt att låta bli för likheten är ibland slående.
Unga gula Besta som fyller ett år på midsommar har steppat upp ordentligt i träningen nu. Jag väntar bara på att får en ledig lucka och lite mer tid så ska jag skriva ett inlägg om hennes träningsstatus i övningsbanken och om vad vi jobbar med för stunden och framöver. Det får bli en liten blänkare här så långe. Jag har fortsatt introducera henne i träning i grupp. Vår grupp av hundar här hemma alltså. Jag har börjat lägga lite mer krav i skicket när jag sänder henne med. Borta är nu koppel runt halsen, handen på bringan och sådant och hon står nu själv stadig och fint tills kommandot kommer. Nästan varje gång. Fuskar hon använder jag rösten, drar i bromsen med den och gör om. Det köper hon. Vi har också snäppt upp avlämningarna, eller rättare sagt lärt in avlämningarna från det som hon hittills gjort helt spontant till att göra det även med ett krav från min sida. Från en rekommendation till en order. Det går fint, hon accepterar och den gula uttersvansen viftar avväpnande. Vi har fortsatt bygga på ”bakåtut” också, det går stadigt men långsamt framåt för här har vi behövt ta små steg i taget för hon tycker det blir svårt när jag ökar avståndet emellan henne och mig fast jag fortfarande inte är långt bort. Nåväl. Vi får fila på det lite till tänker jag, innan vi går över på första sidotecknet. Och så vattenträning då, det har vi pysslat en del med det med. Happy, happy säger den unga gula om det och har en aning svårt att sitta stilla. Hon har bra fjädring i framvagnen har jag märkt så det ska jag vara lite vaksam på framöver. För det håller inte riktigt att studsa sig fram genom livet även om det är kul.
