Rising star?
Jag kommer in fram emot kvällen, sönderblåst och nöjd. Efter en heldag ute i friska vindar lockar soffan och en stor kopp te. På väg in tog jag vägen om växthuset för att plocka med några tomater. Det finns gott om dem, eller fanns, för de tomaterna jag hade plockat av och lagt på hyllan i växthuset var mer eller mindre uppätna. Intill kärnor och skalrester låg högar av muslort. Inte ens i växthuset får vi vara i fred för de små ludna grå. Jag tycker det räcker gott med den ojämna strid vi för mot mördarsniglarna. Vi har legat i underläge hela sommaren men nu äntligen börjat vi se en ljusning på snigelfronten. Då kom mössen. Det kanske är läge för den där sibiriska katten vi gått och funderat på nu. En stor skräckinjagande katt som håvar in möss och åkersork och skrämmer räven på flykt. En sådan ska vi ha!
Annars har det varit hundträning hela dagen. Egna och andras. Vatten och fält. Dirigeringar och markeringar. Vad det gäller vattenträning är det fortsatt gynnsamma förhållanden för den typen av träning, temperaturen i vattnet är fortfarande fin och särskilt kallt på land är det inte heller. Då är det värre med vattenträning på våren, det tar tid innan temperaturen stiger och vill vi komma upp i de vattentemperaturerna som är kvar ganska långt in på hösten får vi nog vänta minst till midsommar. Så det är tveklöst bra att köra på med vattenträningen nu. Den gule och Lakrits fick simma några vattendirigeringar innan jobbet och det gjorde de fint. Det blev såklart några långa linjer på stubbåkrarna med, det kan vi bara inte låta blir nu när möjligheten finns. Lite värre går det med min tänkta koncentrationsträning i form av korta markeringar i högt gräs. Stubbåkrarna och dirigeringsträning har dominerat och prioriterats. I nästa vecka får jag försöka prioritera om tänker jag, och träna på det vi verkligen behöver träna på.
Lilla valpen som blivit stor har fått följa med ut på stubben hon med. Där kastade jag två tennisbollar till henne, en i taget såklart, först en i sidvind och sedan en rakt i motvind. Hon fick söka ordentligt för att finna båda två och det var fint att få stå och se på och se hur hon jobbade med den kraftiga vinden. Bollarna levererades med kraft rakt in i min famn och upp i ansiktet. Lika burdust som valpen själv. En dag när hon blivit lite mer vuxen ska vi styra upp det, men inte nu.
Lilla Rota, som fortsatt är väldigt liten fast hon är vuxen, fick en sväng på stubbåkern hon med. Sökträning i vinden på den gula stubben och medan hon sökte fann hon tennisbollarna jag lämnat kvar från dagens tidigare träningar. Hon har tagit några stora kliv framåt i sin utveckling det senaste. Kanske för att han löpt och blivit mer vuxen eller kanske för att Min har flyttat in så hon inte längre är yngst. Oavsett anledning så är jag väldigt glad över hennes utveckling för uppriktigt sagt var jag lite orolig för vad det skulle bli av henne för ett tag sedan. Mer än söt, snäll och kramvänlig men nu tvivlar jag inte längre. Rota kanske inte blir en stjärna men hon kommer att bli bra. Och det räcker långt. Riktigt långt.
