River mina murar
Jag väntar på röntgenresultat. Klickar ihärdigt och ofta(datorn hänger sig nog snart) in mig på avelsdata för att se om något dykt upp. Fast egentligen spelar det ingen roll för jag vet redan. Det såg tillräckligt bra ut på röntgen i måndags för att båda de unga hundarna ska kunna leva sina liv fullt ut som jakt och arbetshundar utan begränsningar av höft och armbågsleder. Även om det inte är var helt fritt. Det är det viktiga och borde vara nog. Men ändå. Jag är nyfiken på att se om skks avläsare också såg det vi såg. Om vi är överens.
Ibland när en ny valp kliver in i slottet tänker jag att jag inte ska släppa in den på riktigt. In i mig och mina känslor. Inte förrän efter röntgen när, och om, jag vet att den har friska och hela leder. Det har inte lyckats hittills. För i samma stund som den knubbiga valpkroppen rultar in över tröskeln rivs mina murar och valpen går rakt in. I hjärtat. En del valpar något mer än andra men fram till nu har i alla fall ingen valp lyckats kliva in i slottet utan att beröra mig. Jag stålsätter mig och försöker. Men det går inte. Jag är inte sådan. Jag är mer av ”all in” och full kärlek direkt med ett öppet känsloregister som är svårt att styra. Det har inte blivit bättre med åren. Inte alls. Jag svär lite över det. För livet hade varit lite enklare om jag inte varit så mottaglig tänker jag.
Idag ska jag ta med lilla Till på en egen runda. En rejäl sådan med fullständig närvaro. Hon är nio månader nu och behöver mig mer än någonsin. Mig och utlopp för sin energi. Vilken tonåring behöver inte det tänker jag? En närvarande mentor som finns tillhands med kloka råd och placerar ut halmbalar i kurvorna så den unga individen landar någorlunda mjukt vid dikeskörningarna. För de gör det. Kör av vägen ordentligt emellanåt. Lilla Till är så fylld av energi nu att hon definitivt behöver stöd. Hon känns lite ur balans med faktiskt. Igår efter jakten åt hon upp delar av Lakrits ulltäcke bland annat. Dyrt och onödigt. Men uppenbart nödvändigt för en energifylld unghund. Det är min uppgift att vara det där stödet nu. Ge henne meningsfull sysselsättning. Och se till att plocka undan ulltäckena.
Fina unga cockern Till
Vi var på jakt igår. En fin avslutande andjakt innan fältfågeljakten tar vid för vår del nästa vecka. Det går så fort. September rusar. Men det är okej förmodar jag. Fröken Vi får inte vara med på fler jakter nu. Hon är ”mammaledig” och accepterar det utan protester faktiskt. Min svarta Min får gå fullt ut i stället. Hon gör det bra men jag kan självklart inte vänta mig att hon ska kunna ersätta en femåring välutbildad jakthund med stor erfarenhet. Med det glömmer jag i alla fall och står frågande och en smula irriterad när hon stannar upp på när skyttet drar på igen och undrar om hon verkligen ska hämta den fågeln jag skickade henne på när det ramlar flera andra runt i kring. Herregud säger jag till mig själv, har jag ens tränat henne för en sådan uppgift? Det har jag inte såklart för dit har vi inte riktigt kommit än. Så vad väntar jag mig egentligen? Att just jag lyckats få den där hunden som är jordens åttonde underverk, född färdigutbildad, oövervinnlig och redan klar? Skulle inte tro det. Till nästa såt skärpte jag mig. Var den förare jag behöver vara för min hund och förde henne med den tydlighet som behövdes. Tänk så bra det blir då.
Vi hinner slänga iväg några skott och kronor på skjutbanan med. Det är kul och jag börjar starkt. Sätter fem av sex frångående duvor på raken och känner mig nöjd. Sedan dippar det lite. Det är då jag kommer på det. Att jag och min svarta hund är så väldigt lika. Vi jobbar riktigt bra, envist och uthålligt men är i behov av tydliga instruktioner och många rätt för att prestera på topp. Det blir plötsligt så tydligt för mig att det nästan känns fysiskt i kroppen. Hur mycket jag känner igen henne i mig och tvärtom. Och det blir uppenbart och helt tydligt vad jag behöver fokusera vår fortsatta träning på. Bra insikt ändå.
Hemma på kvällen igen bestämmer sig slottsherren för att tända en brasa i köksspisen. Det var inte igår vi eldade där direkt men stigande elpriser, pelletsbrist och andra dyra omkostnader har gett oss en släng av nytänk. ”Money talks ” som man brukar säga. Sedan fryser vi lite med efter hela dagen utomhus i höstblåsten. Efter en stund sprider sig en skön värme tillsammans med en omisskännlig rökdimma i slottet och jag lagar köttfärssås på järnspisen och funderar över varför i alla sina dar de installerade vedspisarna så lågt förr. För mig är det ändå okej, jag är inte så lång själv och det är rätt trevligt att kunna titta ner på maten i grytan istället för upp över grytkanten. Köttfärssåsen blir extra god såklart. Det blir gärna så när maten lagas i järngryta på vedspis en kulen onsdagskväll efter en dag på jakt tillsammans med hundar och vänner. Outstanding.
