Rutiner och förväntningar
Det har regnat i natt och växtligheten har längtansfullt sugit åt sig av vattnet, själva somnade vi ovanligt gott till smattrandet mot rutorna. Nu ligger dimman tät över fälten och slottets trädgård. Morgonen är stilla och lite avvaktande medan jag andas in den ljumma luften och försöker vänja vid tanken av att driva företag på heltid och inte behöva åka någonstans alls på morgnarna. Det känns fint.
Vår morgontrötta labradorvalp Min kikar lite på mig från bädden på köksgolvet. Hon har ännu inte förstått vitsen med att kliva upp kvart i sex om dagarna. Hon sover gärna några timmar till. Jag försöker förklara för henne att morgonstunden är den bästa stunden på hela dagen, den då allt vaknar till liv och en helt ny oskriven dag ligger framför oss. Hon tittar tveksamt på mig men tar gärna emot frukosten när jag serverar henne den. När det gäller mat kan även den tröttaste labradorvalp vakna till liv väldigt snabbt.
Flockens andra hundar kom snabbt in i vardagsrutinerna igen, styrda av våra vanor eller av maten möjligen. Jag förundras över den gules snabba förändring. Under senare tid har han som alltid studsar upp på morgonen varit morgontrött. Sovit vidare i bädden och inte velat gå med de andra ut. Äntligen har han blivit vuxen har jag tänkt när jag sett hans förändring, vuxen och förståndig nog att ta det lite lugn och inte skynda så. Men jag har oroat mig en smula med, över att han inte skulle må riktigt bra. Ack vad jag bedrog mig. När klockan ringde nu på måndag morgon och han hörde att slottsherren klev ur sängen istället för mig studsade och tjöt den gula som vanligt. Allt handlade uppenbarligen om förväntningar och vanor. Den gule vet att när slottsherren går upp först då är det frukost inom tio minuter men när jag går upp först blir det inte mat förrän om ett par timmar. Då sover han gott vidare den listiga och uträknande hunden. Det säger mig en hel del om hur lätt det är att skapa förväntningar, åt olika håll, särskilt om man har en hund av den livligare varianten. Genom att göra på samma sätt många gånger skapar vi rutiner och förväntningar. På gott och ont. Ett visst mått av förväntning vill vi att hundarna ska ha när vi tränar dem. Vi vill ju att de ska tycka det är kul att jobba med oss, de får gärna visa att de gillar det vi gör tillsammans. Men om förväntningarna blir så höga att de slår över mot stress blir det ett bekymmer. Då behöver vi tänka om och försöka ändra på något så vi sänker förväntan. Eller ännu bättre, bromsa upp i tid, vara uppmärksam på signalerna när vi anar dem och planera träningen så vi inte hamnar där.
