Så bra det kan bli

När man inte väntat på något blir det ofta som bäst. Jag tänkte på det nu ikväll då slottsherren startade Spotify och fann att Daniel Lemma släppt ny musik. Jag hade inte väntat på ett nytt album från honom, visste inte ens att det var på gång, så det blev en fin överraskning att det fanns där. Inte heller hade jag några förväntningar eftersom jag inte väntat. Då vill det gärna bli väldigt bra. För förväntningar ställer ofta till det, i alla fall om de är högt ställda. Det gör det för hundar med med även om det inte sker riktigt på samma sätt. Förväntningar är, som allt annat, däremot riktigt bra i lagom dos.

Detta evigt förföljande lagom som vi har så svårt att rå på. Daniel Lemmas nya musik hamnade ändå någonstans just där runt lagom, det var inga superhittar och inga låtar som tog mig med storm men det var fint och det fanns guldkorn. Guldkorn som jag inte är säker på att jag hittat om jag hade vetat och väntat på att albumet skulle släppas. Jag har nämligen sjukt höga förväntningar på Daniel och hans musik vilket inte alltid ger en rättvis bild. För hur ska någon rimligen kunna prestera bättre och lite bättre till för varje gång? Det är i sig helt orimligt men ändå det vi ofta väntar oss. Av oss själva och andra. Och inte minst av våra hundar. Helst vill vi toppa träningen varje gång och prestera bättre för varje prov eller tävling. För varje ny hund vi skaffar tänker vi oss steppa upp och prestera minst en nivå bättre jämfört med tidigare hund. Varje ny hund är en potentiell stjärn som ska föra oss framåt. När det inte blir så blir vi besvikna. Självkritiskt granskar vi våra tillkortakommande. Och hundarnas. Våra förväntningar är höga. Ibland möjligen över gränsen. Kanske inte så konstigt egentligen, för helt ärligt, vem gillar att gå bakåt? Samtidigt är det nog det som är grejen, det är i bästa fall två steg fram och ett tillbaka i relation och träning tillsammans med en hund. Det är både riktigt och rätt tänker jag. För varje hund är en ny individ och varje relation unik i sitt slag. Det tål att upprepas. Igen och igen. Så det gör jag.

Det blev en promenad med Mer och Min idag. En rejäl sådan utan inslag av träning för den unga eftersom jag lagt in en vilodag i schemat för henne. Men Mer fick söka i ett lämpligt markavsnitt. Ett trevligt dike i en kantremiss mellan åkrarna, i visset gräs och, hör och häpna, snö eftersom gårdagseftermiddagens hagel övergick i snöfall och snö som faktiskt la sig tillsammans med minusgraderna. En fin morgonrunda innan arbetsdagen blev det, i snön, och jag tänkte när jag gick hemåt igen precis det som Lemma sjöng i en av de nya låtarna, att det är precis – så bra det kan bli. Bara möjligheten att få ha hund, få röra sig friskt och fritt i skog och mark och uppleva det fina i att ha en relation med en individ av en annan art. Det är så bra det bara kan bli. Bra nog och oändligt värdefullt.

En annan finstämd favorit att lyssna på i vintermörkret är norskfödda Ane Brun. Här texten till hennes ”Springa”:

Springa, våga springa
Genom döden in i livet
Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

Passa på att leva, ta för dig
Känn att sommaren den är din
Passa på att leva, ta ett steg fram
Eller baklänges om du vill
Passa på att leva, stå mitt i det
Möt upp stormarna med ett skrik

Springa, våga springa
Genom döden in i livet
Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset

Inte förtvivla, men du kan gråta
Och se att framtiden kan förlåta
Svartmåla inte hela tavlan du fått
Låt andra färger få plats emellanåt
Inte ångra, men du kan lära
Sen går du labyrinten utantill

Springa, våga springa
Över gapet, in i faran

Springa, våga springa
Genom döden in i livet
Springa, våga springa
Genom mörkret in i ljuset
Springa, våga springa
Genom döden in i livet