Så det så

Så vaknar vi så sakta hela flocken. Labradorernas frukost slank som vanligt ner i rekordfart medan goldentiken och cockrarna åt upp sin betydligt lugnare genom att tugga några foderkulor i taget. Förutom Rota som önskar sin mat uppblött och mjuk så hon slipper tugga. Den gule labradoren har ont i sina ben, men inte så ont att han väljer bort frukosten. Om han inte äter sin mat vet jag att något är riktigt illa. Han har hittills inte missat ett mål mat i sitt liv vad jag kan minnas.

Det känns lite januarisegt just nu tycker jag. Långt till våren och begränsande med pandemin. Med den gule hundens onda ben känns det som jag tog hundra steg tillbaka i drömmar och förhoppningar med. Anmälan till vårens lagtävling och planerna att starta på några till b-prov som kändes så roligt att planera för bara för några dagar sedan kastades omgående långt bort. Värdsliga ting, det är ju trots allt bara en hund och några provstarter det handlar om. Men det suger rejält. Och jag visste ju egentligen om det. Att den gules ben inte håller fullt ut och att jag inte kan räkna med fler provstarter. Men ändå. Nu känner jag mig seg och omotiverad. Besegrad. 

Men så lyfter sju förväntansfulla hundar blicken mot mig när jag kommer ut i hundrummet. Med glada ögon kikar de på mig och undrar om det är dags att gå ut snart. Skitväder och januari eller inte så möts jag ständigt av denna oförställda glädje över en helt vanlig vardag. Jag tittar på dem i tur och ordning, en hel flock att träna och umgås med, måhända att en av dem är skadad och mina drömmar om just honom och mig inte kommer att slå in, men jag är lyckligt lottad med en hög av hundar att ösa ur. Jag behöver bara planera om lite, styra om mina mål och drömmar och satsa på något som som ser rimligt och genomförbart ut. Undra vem av dem jag ska välja för dagens träning? Nu är det vara färdigdeppat känner jag. Livet är definitivt för kort för sådant. Jag lyfter istället blicken uppåt och framåt accepterar läget och tar nu friska tag. Så det så.