Så mycket att lära
Fröken Vi satsar allt och tar avstamp i vattenpölen och en kaskad av lervatten skvätter över mig. Eftersom jag inte bär glasögon får ansiktet ta smällen och det droppar och rinner både i pannan och ögonen. Tack för den tänker jag men kan ändå inte låta bli att dra på munnen, glädjen i goldentiken över skogens alla vattenpölar och överfyllda diken är obetalbar. En bättre novembermånad än den som pågår nu finns nog inte för en vattenälskande ung retriever. Vi andra inte riktigt lika vattenälskande tycker nog att novembers väder lämnar en del övrigt att önska. Soltimmarna har nog aldrig varit så få och himlen aldrig så kompakt grå. Men det vänder till veckoslutet sägs det, då ska högtryck med sol och minusgrader rulla in över västsverige. Jag tackar inte nej till det men kommer att svära över alla oputsade fönster när adventsstakarna ska på plats. Till ingen nytta troligen för jag tror inte någon av slottets inneboende vill lägga en solig dag på fönsterputsning, inte en mulen dag heller för den delen.
Igår hade jag en extra lång ledig förmiddag. Jag gillar morgonen och förmiddagen. Det är min absolut mest kreativa del av dygnet. På allvar funderar jag på att gå upp en timme tidigare varje morgon, klockan fem istället för klockan sex så att jag får en morgontimme till. En timme tidigare i säng om kvällarna gör nog varken till eller från eftersom jag mest bara är trött då oavsett. På den lediga förmiddagen igår hann jag med en stunds träning av de egna hundarna. För retrievrarna blev det tema på långa linjer. Vi lade ut några dummy, gick en rejäl promenad och hämtade sedan upp dummiesarna på hemvägen, fast då med skick på långt håll och från annan vinkel. Kul och lerigt tyckte både jag och hundarna fast med betoning på kul. Cockrarna fick sedan en promenad med sökträning i lämplig terräng. Vi fann inga fasaner men väl en morkulla och en älgko. Samma älgko som vi brukar träffa tror jag fast nu utan kalv. Kanske har den fallit offer för jakten och ligger styckad och klar i någons frys. Den tanken känns i alla fall bättre än att kalven blivit trafikdödad och ligger i något dike någonstans. Trafik och vilda djur går dåligt ihop. Lilla Rota fick sedan lite egentid hon med. Vi prövade en ny terräng där hon inte varit med tidigare. Det är roligt att se henne i markerna, jag tycker verkligen om hennes attityd i terrängen och jag analyserar henne och tar in, oroar jag mig och bekymrar mig, ser problem och små hinder. Är det inte alltid så? Det är svårt att vila i det positiva. Till vilken nytta kan jag tänka. Av en händelse hamnade jag senare under dagen i konstnärsblogg. I ett blogginlägg skrev konstnären om ”negativity bias” och länkade till en artikel https://www.verywellmind.com/negative-bias-4589618 , mitt i prick kände jag och läste inlägget med stort intresse och fann nog svaret på varför det negativa tenderar att ta över. Det fanns för övrigt mycket intressant att ta del av i Anna Masons blogginlägg och vackra målningar och även om det mesta handlar om målning och tekniker så är det som så ofta lätt att föra över till hundträningen. Som de här råden av Ira Glass till exempel.
”His key message is that to develop your skills, you must PRODUCE work. A volume of work. It won’t all be great. But it will teach you a lot. And you need to take the attitude that, to be disappointed in what you produce in the early stages is simply a part of the process, and is born of the fact you have a good eye for how you want things to be!”
Eller de här raderna av Anna Mason själv:
”Sometimes our work will fall short of our expectations and this is an important part of the learning process. It’s what happens when we challenge and stretch ourselves to learn new techniques. It’s possible that your technical skills are just taking time to catch up with your creative vision.”
Texterna säger en del om hur viktigt det är att öva, om att försöka, om att pröva och inte vara så förskräckligt rädd för att det ska bli fel. Och om att fortsätta träna när det känns hopplöst. Det är genom försöken både vi och hundarna lär oss och även om vi vill göra alla rätt med varje hund vi tränar kommer vi aldrig att lyckas helt, men genom övning får vi färdighet och erfarenhet. Man blir bra på det man gör mycket! Jag vet förövrigt en duktig hundtränare som brukar säga ”att träna en retriever är som att måla en tavla”. Jag tror hon har rätt. Kanske är det inte så stor skillnad på att måla tavlor och träna hundar? Båda delarna kräver kreativitet och mängder av tålamod och är väldigt inspirerande.
