”Se på mig nu”..
..sjunger hon medan och dansar framför mig och resten av flockens hundar med dummybollen i ett stadig grepp. Skulle inte tro det – säger hon sedan när jag sträcker mig mot henne för att få dummybollen levererad fint i min hand. Fast det finns ju gränser så hon får allt dela med sig av bollen även om hon helst vill ha sin skatt för sig själv. Resten av flocken verkar tycka att hon är tramsig och de är nog angelägna om att hon ska snabba sig med att lämna av bollen så den kan kastas på nytt så någon av dem kan bli den lycklige som får hämta nästa gång. Jag parkerar pocketcockern med rumpan stadigt i marken och kastar ut en ny markering inför sju vakna fokuserade blickar. Vi roar oss så en stund innan vi traskar hemåt igen. Tillsynes nöjda och belåtna allihop. Men jag vet att pocketcockern var lite sugen på fasantuppen i buskaget vi passerade, hon hade säkerligen önskat sig en liten jakt där.
Jag funderar på henne ibland. Pocketcockern. Nästan dagligen. Eller åtminstone varje gång vi får en viltkontakt och jag ser hennes horn växa ut i pannan i rekordfart. Det här är nog något vi kommer att vara oense om hela hennes liv tror jag. Hon kommer att gasa för fullt och jag hänga i nödbromsen. Ibland känns det oöverstigligt. Men jag behöver bara ta mig samman. Hitta kraften jag vet att jag har. För att komma tillrätta med hårt jagande cockrar finns inga fungerande genvägar, lika lite som i annan hundträning. Jag är annars väldigt bra på genvägar när det går motigt, bra på att finna enklaste vägen ut och följa minsta motståndets lag. Fast på det sättet skapas inga säkra, stadiga jakthundar det är ett som är säkert. Så det blir till att ta sig samman och göra jobbet. Och så jobbig är hon inte egentligen pocketcockern, inte alls faktiskt men vid sidan om sin änglalika labradorsyster som gör alla rätt är det lätt att uppfatta henne som lite besvärlig och obstinat. Lika besvärlig och obstinat som jag själv kanske?
