Semester
Högsommaren är så där lummigt grön och förlåtande. Skrot och skräp och annat försvinner bakom bladverken och ger sinnesro om man är av den sorten som stör sig på saker som står i vägen och grumlar bilden av den orörda naturen. Skiner solen blir det ännu bättre. Fast just det har det väl varit lite si så där med i inledningen av vår ledighet. Skurar letar sig in och vinden är frisk. Men det finns fördelar med det ostadigare vädret också. Bland annat går det inte att måla hus när det regnar men det går utmärkt att träna hundar när vädret är som nu och inte för varmt. Så det gör vi. Varvar hundar, platser och land med vattenarbete. Alla tycker det är kul och fröken Vi kan inte få nog. Det kan hon nog aldrig faktiskt. Den mesta arbetsnarkomanen vi har. För övrigt blir hon bara bättre ju mer hon får jobba. Hon är av den sorten. Den som aldrig tackar nej till ett träningspass. Det är i lika delar tacksamt och krävande tänker jag.
Jag börjar ana att gula Besta kan vara åt det hållet med, av sorten som aldrig riktigt får nog. ”Jag vill, jag vill, jag kan, jag kan” -säger hon och studsar med framkroppen när hon förstår att något kan vara på gång. Jag ser framför mig hur hon sitter längst fram i bänkraden i skolan och ivrigt räcker upp handen varje gång läraren frågor något. Gärna redan innan läraren hunnit ställa hela frågan klart. Svarta Min som är av den mer introverta sorten sitter däremot i ytterkanten av någon av mittenraderna där hon syns minst. Blyg och tyst hoppas hon få slipa svara högt inför hela klassen. Fröken Vi har svårt att sitta still och befinner sig mer på bänken än på stolen någonstans i mitten och väntar mest på att det ska bli rast så hon får springa medan unga Lad sitter längst bak och kastar papperstussar på de andra. Men bara när läraren inte ser för så tuff är han inte att han vågar utmana. Det är så jag ser dem framför mig. Hundarna som absolut inte bör jämföras med barn. Men ändå. Bilden är tydlig. Karaktärerna.
Lediga dagar ger utrymme för mycket. Att bara ta dagen som den kommer bland annat och göra vad man vill när andan faller på. Jag har plockat av de svarta vinbären från buskarna med några hundar som sällskap. Repat och plockat och fyllt en hink men lämnat lite till fåglarna med. Att plock bär i lagom doser är terapi, det kan passa bra att samtidigt lyssna på en podd eller ett sommarprat med men mig passar det allra bästa att lyssna på tystnaden och vindens sus och låta det vara okej att göra ensak i taget. Jag fick lust att bygga ut träningscampen med lite fler hinder att träna hopp över med så det har jag gjort med god hjälp av slottsherren. Snart ska jag ut och provhoppa med den svarta hunden. Hon som älskar att hoppa och väldigt sällan ser ett hinder som ett hinder. Utan tvivel hennes största styrka faktiskt. Vi får se vad hon tycker om det nya ”hoppen” men jag tror hon kommer tycka det är kul. Vår ”jumping queen”.
