September fields
Vi är inte där än. I september. och jag längtar inte ens men jag vet att det blir fint när september kommer. För jag vill ha sommar länge till. Däremot är det titeln på en riktigt bra feelgoodlåt med min nya favorit Frazey Ford. Solen kom tillbaka idag. älskade sol och älskade sommar. Jag suger åt mig som en svamp, tar in och härbärgerar. Värmen och energin. Inte ett uns dåligt samvete eller oro heller för det har kommit rejält med nederbörd nu. Vallarna är på återväxt och klövern frodig, betesdjuren räddade och sommaren er avslappnad. Från och med nu. Hoppas jag. Jag sitter på altanen igen med den ljumma sommarvinden fläktande i mitt ostyriga hår. Hundarna har ätit och grillen är tänd och . Jag njuter utan förbehåll för imorgon är det ledig dag. Kvällen avslutar ännu en bra vecka på jobbet. En sådan där då jobbet inte känns som ett jobb utan en del av livet och tiden räckt till trots en hel hög med borden. Prioriteringar tänker jag. Alltid dessa. Jag får nog börja semestern med att städa när den kommer. Och putsa slottets alla fönster för ingen, absolut ingen vet när det ens gjordes sist. Varken slottsherren eller jag kan ens påminna oss om eventuellt när det skedde. Det finns alltid tusen ursäkter till att välja bort det. I alla fyra som räknas på riktigt . Det börjar på våren, då är det ingen ide att putsa innan vårbruket eftersom vi bor i kanten av en åker. I ett hörn med åker på två sidor. På sommaren är det ingen ide för då är det så förfärligt mycket bromsar, på hösten är det ingen ide innan det tröskats och dammet yrt klart och efter det brukar det lägligt bli frost så det inte går att pusta av den anledningen. Så går åren vidare utan fönsterputs och jag ka åtminstone glädjas över att det kommer ta tid innan fönsterglaset är nedslitet och repigt och att jag sparat in ett antal timmar genom åren som jag istället kunnat lägga på hundträning. Ha!
Gulliga Lillie svassar runt mig på altanen, tigger uppmärksamhet och närvaro, I sällskap har hon allas vår cockerdrottning som glider fram över trädäcket som en äkta ”queen”. Drottningen som på dagens sista rastning diskret och tillsynes utan anledning morrade vid ett ställe längs med den korta rundan. När morrningen upprepade blev slottsherren fundersam och såg sig omkring. Alldeles intill visade det sig vara ett fågelbo med med tre hungriga ungar i en stubbe, I vårt mänskliga sätt att se det var det som att Lyra lite gulligt morrade för att tala om för de andra och oss att akta fågelboet och dess inneboende, Som om hon tog fågelungarna i försvar. I en hundliga delen av verkligheten handlade det troligen mer om att hon sa ”gud nåde den som rör fågelungarna för det bytet är mitt” . Helt oavsett anledning var det rätt charmigt tycker jag. Förnöjde mer än det belastade.
Jag har skördat året första tomat. En gul. På den plantan som är absolut minst och som sett i stort sett döende ut redan från början. Naturen upphör aldrig förvåna. Kaninen har ätit upp exakt alla blommor på rosen med den magiska doften som vi köpte förra veckan. Den vi inte kunde motstå när vi kom till plantskolan då vi mer eller mindre drunknade i dess doft som förde oss tillbaka till vår barndoms somrar. Där doftade alla rosor så som jag minns det. Helt översållad med stora, rosa doftande blommor var den. Kaninen kunde visst inte motstå den heller. Jag förstår. Men nu är den bara grön med spretiga pinnar kvar där blommorna var och kaninen lever verkligen på yttersta randen. ”Vi får ta den nu. Kaninen”– säger slottsherren och jag kan inte annat än att hålla med. Men så blir vi blödiga båda två, tittar på det lilla djuret med den mörka ögonen och de stora öronen och säger till varandra att den allt är väldigt käck ändå och att vi kanske kan odla rosen i kruka istället. Fan. Jämmer.
Jag väljer skuggan nu igen. Byter plats och hundsällskap. Det är märkligt hur fort det kan slå om i landet lagom som väl aldrig riktigt är det. När tjugoåtta garder dallrar runt mig blir solen i mesta laget och min gula unga hund som följer mig som en skugga härdar knappt ut. Så vi väljer skuggan för bådas skull. Att se och skriva på laptoppens skärm i sol är krångligt i överkant, muspekaren försvinner och jag kisar och letar, prövar solglasögon och olika vinklar men uppdraget förblir näst intill hopplöst. Så det blir skuggan med den gula hunden vid fötterna och det måste sägas att det är skönt att sippa höra hennes utdragna flämtande som aldrig vill sluta är jag sitter i solen. Hon kan så klart välja skuggan då med men det gör hon inte för närheten tycks viktigare än bekvämligheten. Lilla söta hund tänker jag och ser fram emot vårt fortsatta samarbete. Jag tillåter mig att drömma oh tänker på allt roligt som ska komma. Det vi ska hitta på tillsammans, alla träningstimmar och jakter och prov vi ska delta på. Vår tid kommer. Jag vet. Den är på väg. Vi ska bara se till att hålla oss friska och hela. Det i sig är ingen självklarhet och inget jag tar för givet efter flera års strävsamt hopsamlad erfarenhet.
Jag äter mig mätt på lyxig ost(tack för den) på spröda kex där i skuggan med den gula vid fötterna och känner att det är ett alldeles utomordentlig sätt att ta tillvara en varm julikväll. Jag funderar lite över osten med, undrar vad andra tycker. Upplever de doften och smaken av osten på samma sätt som jag? Jag tänker på dem som jobbat med får och getter kontra dem som inte gjort det. Hur ställer sig det? Jag som haft hand får och skött getter känner igen dofterna så snart jag plockar fram ostarna. Vilken mjölk de kommer ifrån. Ostarna. Det gör nog alla förmodar jag men hur mycket betyder associationerna till dofterna man har med sig i upplevelsen av smakerna? Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle bli en getostälskare. Inte en olivälskare heller. Kanske är jag det inte riktigt heller men en bra bit iden riktningen i alla fall. Å andra sidan trodde jag aldrig att jag skulle uppskatta torra vita viner för några år sedan heller och än mindre att jag skulle ha flera labradorer och dessutom gula och jobba fulltid med hundar. Det är mycket man inte vet om sig själv egentligen.
