Shame on me

När jag öppnar dörren för att släppa ut den kissnödiga valpen och några hundar till varje tidig morgon kliver jag rakt ut i naturen. Jag möts av landskapet, vädret och fågelsången. Inget annat. I morgonrock och tofflor vaknar jag till liv av vädret som möter mig medan jag sömndrucket blinkar gruset ut i ögonen tills blicken klarnar. Det är ynnest att få bo så här mitt i naturen och friheten. Fast det händer att jag blir hemmablind. Ser mer smuts och skavanker än det vackra och gnäller över vädret, vinden som tycks komma från fel håll och lite annat. Jag vet att det finns något ursprungligt och överlevnadsmässigt i att inte ständigt vara positiv och nöjd men fy för den lede om man hamnar i fällan av bitterhet och missnöje. Dit vill jag inte. Jag lyssnar på gässen, ser tranorna och den lilla sädesärlan som pickar i en solvärmd fläck på den annars frostprydda gräsmattan och tänker att det allt ändå är väldigt avlägset med det bittra. Livet på landet är gott.

Jag vet inte varför vi stundtals har så svårt att se det som är positivt och glädjas över det. Det som är bra hos våra hundar som exempel, varför vi låter ett fel eller en dålig egenskap få väga tyngre än etthundranittionio rätt? Det är en den fördelningen många verkar ha. Hela träningspass kan gå alldeles utmärkt men så finns där något litet som skaver som sedan upptar hela tankeverksamheten och gör att vi tvivlar på hundens förmåga och våra fortsatta möjligheter. Visst är det bra att vara analyserande och inte nöja sig med det lilla, men proportionerna? Man kan också undra när en träning egentligen går bra? Är det verkligen när allt stämmer och det bara flyter på. Jag håller med om att de är de allra roligaste träningarna. Helt givet. När man går där i från och är helt nöjd. Konstigt vore väl annars. Men om de är de bästa träningarna vet jag inte. För min egen del tycker jag de bästa träningspassen är de då jag ligger runt åttio procent rätt men fortfarande har tjugo procent som jag behöver hantera och jobba igenom. Behöver jag inget alls att rätta till något är det som sagt väldigt kul men inte lika givande. Igår blev det ett litet pass där procenten blev alldeles lagom och gott om tid fanns att rätta till. En viktig faktor i sammanhanget. Träningen utgick från markeringsarbete i mossmark där det mesta gick alldeles lysande men möjligheten ändå gavs att rätta till ett sidotecken där fröken Vi hade en annan åsikt(olydnad) än mig och ett skick där jag inledningsvis var slarvig så jag fick ta om(förarfel). Att behöva rätta till för att jag var slarvig inget jag vill behöva träna på, det ska egentligen bara inte hända. Jag visste att jag kom fel in i starten men prövade ändå. Slarv med STORA BOKSTÄVER som slottsherren mycket riktigt påpekade. Shame on me. Sådant har man absolut inte råd med i skarpt läge så det finns ingen anledning att släppa igenom det i träningen heller. De här småfelen på gårdagens träning resonerade vi över en kort stund innan vi släppte analysen och jobbade vidare. De fick inte orimliga proportioner utan fick vara där precis som de var men bara för en liten tid. Inte mer. När man har höga krav på sig själv är det annars lätt att gräva ner sig lite för mycket i analyserna. Det är också här någonstans de tusen ursäkterna brukar komma in, de liksaom bara ramlar ur munnen på mig. Mitt absoluta råd är att låta bli dem. De är nämligen helt overksamma. Möjligen duger de som en förklaring men absolut inte som ursäkt och dessutom gör de att vi lätt hamnar i överanalyseringsträsket igen. Jag har varit på väg dit nu, med min unga svarta hund. Precis som förra året är hon påverkad av sina hormoner så här ett par månader efter löp och dessutom är hon i slutet av sin tonårstid. Skendräktighet med ett annat ord. Just nu ser jag det som fakta och ingen bortförklaring. Men jag har svårt för fakta ibland med tyvärr. Svårt att förlika mig med den mesiga och veka sida hon visar upp just nu. Den gör mig frustrerad och förbannad. Hur svårt kan det egentligen vara? Men det är det för henne nu, svårt alltså, och hon kan såklart inte rå för det och det hon allra minst behöver är en irriterad förare och ledare. Jag får tygla mina upproriska känslor och bara vara lugn. Ge henne tid att komma ur det och bjuda lättsamma roliga övningar passande en som fylld med bekymmer tror den ska bli mor vilken sekund som helst. Att det är svårt att vara på topp när man har pms vet vilken kvinna som helst som prövat det, hormoner ÄR besvärliga. Ändå har vi svårt att förstå det hos våra hundar. Jag vet också sedan unghundens tidigare löp att hon kommer igen om ett tag. Men ändå. I tanken har jag de senaste dagarna räknat ut henne, analyserat vår framtid till botten, varit där och vänt, klättrat uppåt igen, påmint mig om alla hennes fina egenskaper och fördelar och gett mig sjutton på att vi ska komma över den här tröskeln med. Och framför allt intalat mig om att det faktiskt inte är ett problem värt att analysera över huvud taget. Släpp och gå vidare var det. Det är som det är. Tid och tålamod är mitt bästa recept. Det handlar till trots bara om hundträning och instinkter hos hunden som jag är oförmögen att påverka.

En riktigt fin påsk har vi och denna påskdag blev återuppståndelsens dag i många bemärkelser. Våren är tillbaka på riktigt och som vanligt när det svänger hänger man inte riktigt med för det svänger fort. Jag kommer på mig själv med att gå i trädgården med bara en tunn tröja och sommarbyxor utan långkalsonger. I onsdags var det full vintermundering med täckkappa, termobyxor och vantar så det är förmodligen inte så konstigt att man har svårt att hänga med. Underbart är det oavsett. Likadant är det varje år konstaterade vi när vi satt i den värmande solen vid husgaveln men ändå blir vi lika överraskade varje år. En återuppståndelse det med. I bara farten rensade jag hallen och plockade undan vinterstövlar och en hel del kläder vi inte använt de senaste åren. Varför sparar man så mycket undrar jag när jag tittar på högen som samlas utanför dörren? Vi hoppade högt till en fasantupps galande med, plötsligt fanns den bara där. Som uppkommen från de döda var den på plats igen fast vi inte sett en fasan sedan i november. Mer symbolik än så blir det inte på självaste påskdagen och slottsherren rusade genast ut i boden och letade upp fasanfoder och fyllde i foderbehållaren som stått tomt sedan sist. Lycka för oss nördar. Hundarna var glada de med, de gillar verkligen fasanerna.

En lite sämre pånyttfödelse är den att Lakrits illopsoas muskel börjat krångla igen. Han har ont. Vi som skulle starta på lag workingtest imorgon tillsammans med Jennie och Heather och allt. Av det blir det nu nada och ingenting alls. Men vad är det att göra åt det mer än att gilla läget och acceptera? I stället får vi fortsätta njuta påsken på alternativt vis och träna de hundarna som är hela och friska. Med tanke på att vår flock är rätt stor så finns det trots allt några hugade spekulanter till den uppgiften. Sysslolösa bir vi inte. Vi började reda nu i eftermiddags faktiskt då slottsherren och jag tog valda delar av flocken med upp till en av sjöarna. Inte för att vattenträning men för miljöombytets skull. Visst blev det ett dopp med, för de fyrbenta och sedan rolig markeringsträning i annorlunda och ny terräng. Ibland kan alternativen bli väl så bra som det planerade aktiviteterna även om besvikelsen ligger som ett tryck över pannan inledningsvis.

Från Wikipedia: Påskdagen, lat. Dominica resurrectionis, Uppståndelsens söndag, firas i kristen tradition till minne av Jesu uppståndelse, och infaller på söndagen i påskhelgen. Påskdagen infaller den första söndagen efter första metonska fullmånen som infaller på eller närmast efter vårdagjämningen, men eftersom de västliga kyrkorna och de östliga kyrkorna tillämpar olika kalendrar infaller påskhögtiden vid olika tillfällen beroende på vilken kyrka som avses.