”Sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla.”
Bättre sent än aldrig tänker jag när jag slår mig ner på altanen och molnen äntligen skingras. Solen lyser varm och stark mot mig och jag tänker att det verkligen var på tiden eftersom den lär gå ner bakom trädtopparna om en timme eller så. Underbart är kort och är kanske allra bäst just då. Grillen är tänd igen, för vi fortsätter ta tillfället i akt, men ikväll går det inte riktigt vår väg eftersom gasolen tog slut någonstans tio minuter in i grillningen. Potatisen är rå och fisken inte ens i närheten av varm. Det är tur vi har alternativ och resurser och till det anpassningsbara. Men det drar ut på tiden såklart och för att stilla den värsta hungern häver jag i mig chips och nötter som om jag inte sett mat på fjorton dagar. Matutinerna behöver också tillbaka in i vardagen tänker jag, till det mer strikta och riktiga för hur det än är mår jag bäst då. Vardagsrutiner är briljanta i all sin enkelhet. Det bästa.
Vi har tränat igen. Såklart. Hundarna har drillats i alla de göromål som förväntas av en fungerande apportör på jakt och prov. Att vänta är ett av dem. Att lugnt och stilla se andra arbeta och saker ske runt omkring utan att jaga upp sig. Inte heller behöva aktiveras med något för att klara av att vara lugn. Inte ges arbetsuppgifter i en annan riktning eller ligga stilla och prydligt men i förväntan för att senare få tillgång en boll. Mer bara vara som i att relaxa och djupandas fast kaoset pågår alldeles intill. Lära sig hantera och ta del av det som sker utan att gör just någonting mer utom att vara där. Dit vill vi och et strävar vi emot. Det är svårt för många. Möjligen allra mest för hundarnas förare. Att stå stilla rätt upp och ner utan att knappa på mobilen, ta en bild, prata med kompisen eller aktivera hunden(och sig själv) med följsamhetsövningar. Jag vet hur det är, eller hur det har blivit, för jag har till och med svårt att stå i kön i mataffären utan att sysselsätta sig med något. Det är som en liten prövning varje gång när jag hindrar mig själv från att plocka upp mobilen och klicka mig bort ur tristessen. Det är sjukt egentligen hur vi kunnat trampa i en sådan fälla utan större eftertänksamhet. Att ta sig ur den ter sig stört omöjligt. Det kanske vi inte behöver i och för sig men att vänta på sin tur och bara vara under tiden är otroligt underskattat hur som helst.
Fast inte i en lycklig spaniels värld förstås, där handlar det mesta om aktivitet och att skapa kaos i det som de är ämnade att göra. Fåglar som flyger kors och tvärs, kaniner som försöker löpa undan, snabba beslut och många skott och glada skyttar och en del mindre nöjda. Lyckliga spaniels med glatt viftande svansar och flygande öron mitt i kaoset de orsakat och sedan alla de retrievers som lugnt och metodiskt får reda ut kaoset och samla upp viltet. Det ska man inte heller glömma tänker jag. Att vi alla har olika uppgifter och är anpassade för olika uppdrag.
Våra rosa fina potatis med helt vitt ”kött” som vi såklart båda inbillade oss att vi skulle komma ihåg namnet på efter att vi satt dem och slängt nätet med namnetiketten de förvarats i. Jämmer. Vi har allt för höga tankar om oss själva och vårt minne. Potatisen är god i alla fall, väldigt god till och med. Även om vi inte minns dess namn.
I sinom tid blev maten klar. När gasoltuben bytt plats med en påfylld och minutrarna sakta rört sig framåt är maten klar och vi äter den på nya tallrikarna som vi loppisfyndat samtidigt som solen dimper ner i horisonten och kylslagen luft bereder ut sig över fältet och oss. Vi äter egenodlad potatis som har rosa skal som är helt vita inuti, lax och en sallad där både tomat och gurka och örter kommer från växthuset. I år har vi världens märkligaste gurkplanta. Stor och kraftig ger den oss mänger av gurkor där somliga är så beska att de är oätliga medan andra är så milda och krispigt goda som en gurka bara kan bli. Vi begriper ingenting men lär oss att allt är värt att ge allt en andra chans. Mattallrikarna vi fyndade på loppis idag är nostalgiskt söta med skira blomsterslingor med rosa rosor och klätterhortensia på benvit botten. Maten smakar extra bra på dem och laxen och potatisen med rosa skal smälter in i och följer ros slingans färgskala perfekt. ”Man kan inte låta bli att undra”– säger slottsherren ”hur tallrikarnas historia ser ut, vem som ätit på dem tidigare och vem som en gång köpte dem och om det varit en gåva till en bröllops servis till något ungt lyckligt par en gång för länge sedan”. Det hade varit fint att veta. Eller så är det ännu bättre att inte göra det och få lämna fantasin fri så kan tallrikarnas historia få vara precis så romantisk som vi önskar. Det blir kallt på altanen, jag knäpper fleecetröjan upp i halsen men det räcker inte riktigt ändå. Vi plockar in resterna av maten och de fina tallrikarna och flyttar oss in. In i värmen och den mjuka soffan. Den som vi båda vet ör totalt omöjlig att slå sig ner i utan att somna inom en halvtimma. Fast det är väl helt okej att det är så ändå tänker jag och sjunker ner i det mjuka och lutar huvudet på ryggstödet. Få saker omsluter mig så totat som den här soffan. Mjuk och mild och omfamnande lindar den sig om mig.
Förresten. Frazey Ford är det bästa som hänt mig i musikvärlden det här året. Numera en absolut favorit om kvällarna. September fields. jag säger det bara. Mmm.
