Sjumila Min

Det luktar gott från muffinsen som snart ska plockas ut ur ugnen. Det helt hälsosamma livet får vänta några dagar till för det kändes nödvändigt med något rykande nybakat till kvällens te efter en hel dag i råkylan. För det var kallt idag. Rått och eländigt. Med många lager kläder gick det såklart bra ändå. För det är ju inte direkt köldrekord eller så. Bara tre minusgrader faktiskt. Fast tre minusgrader sju mil nordväst om Göteborg är mer att likna vid tjugo minus i norr skulle jag tro. Det är det råa man inte kommer undan, det kryper in i nacken och letar sig emellan och under alla lager av kläder och lägger sig närmste huden som ett huttrande omslag. Just den typen av västsvensk kyla vet jag inte riktigt hur man värjer sig mot. Hur som helst är jag inne nu efter många timmar ute, kaminen eldar på för fullt och värmen sprider sig medan jag väntar på dagens muffinsbelöning. Med blåbär och hackade jordgubbar på toppen för att sprida lite sommarfeeling och värme den vägen med. Den gula valpen ligger ihoprullad vid fötterna som vanligt och resten av flocken sover i hög under trappan. Slottsherren lyssnar på en dokumentär om kriget i Ukraina och jag försöker ha ett halvt öra öppet för att ta in en liten del. Det får räcka så för hela krigets vidd orkar jag inte ta till mig. Jag kryper undan i mitt eget i stället, låstas att det där andra inte riktigt finns, håller mig till det mer jordnära som jag har ett litet hum om hur jag ska kontrollera. Det är troligen inte en särskilt bra strategi alls men för stunden den enda jag har för att hantera allt som sker i omvärlden.

Jag vet. Hon behöver en större bädd. Men det är svårt att få in en större bädd på just den här platsen där hon vill ligga.

Den gula valpen gäspar, sträcker lite på sig och rullar ihop sig igen. Det är lugnt i hennes värld vid mina fötter. Inga krig och ekonomiska kriser där inte. Hennes största bekymmer är att maten inte serveras fort nog och tillräckligt ofta och att Lyra emellanåt är på ett sällsynt dåligt humör så hon måste tänka sig för var hon sätter sina söta tassar för att inte Lyra ska känna att hon hotar hennes integritet och yta på slottets golv som enligt Lyra själv uppgår till nittionio procent av totalen ungefär. Med andra ord är det ganska krångligt för den gula valpen att vara en snart sju månaders unghund med mycket leklust och en inte helt styrbar kropp i ett slott med begränsad golvyta som till stora delar ägs av en cockerdrottning som styr med järnhand.  Därav återfinns nu ett mycket litet märke av en tand under den gula valpens öga. Det som inte dödar härdar heter det och den gula valpen verkar inte särdeles bekymrad och kommer självklart att gå hel ur det här. Såklart gör hon det för det var absolut ingenting egentligen, bara högst vanligt hundspråk och det är bara jag som förmänskligar och lägger mänskliga känslor på det som sker och tycker synd om och vill trösta valpen som inte ens verkar ledsen. Men jag vill ta parti och vara för och emot och jag tänker arga tankar om Lyra som tittar uppgivet på mig med sin djupa blick och säger något i stil med “jamen uppfostra det gula eländet själv då”. Jag antar att hon har en poäng där fast jag inte vill se den.

Svarta Min som är snällheten själv glider in i köket. Hon uppfostrar inte, verkar inte  ha något större behov av att sätta gränser för sin småsyskon och övriga flockmedlemmar alls. Fast år andra sida verkar hon inte behöva det heller. Hon tycks nöjd och trygg och de yngre huliganerna låter liksom henne vara om hon inte uttryckligen säger att hon vill leka. Det vill hon ibland. Som nu när hon fann den mjuka basebollen från det stora möbelvaruhuset på köksgolvet. Jösses! Hon förvånar ibland det Svarta. Överraskningarnas hund. Bollen sitter som i ett skruvstäd i hennes mun och hon är upp och ner och bak och fram och upptagen med kullerbyttor och morrande och en nyfiken lillasyster som gärna vill vara med på ett hörn medan mamma Vi står en bit ifrån och undrar vad i alla sina dar som flög i den välartade labradoren. Det undrar jag med i ärlighetens namn. Kul har hon i alla fall, med den mjuka bollen, och hon vill inte ens släppa den när vi ska gå ut för en sista rastning Min goa snälla svarta labrador som tar sjumilakliv på skogspromenaderna tittar spjuveraktigt under lugg på mig med bollen fast förankrad i munnen. Vi leker lite till först säger hon. Ja varför inte tänker jag och ger mig in i leken med henne och bollen.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Notice: Funktionen WP_Scripts::localize anropades felaktigt. Parametern $l10n måste vara en array. För att skicka valfria data till skript ska du använda funktionen wp_add_inline_script() i stället. Mer information finns i Felsökning i WordPress. (Detta meddelande lades till i version 5.7.0.) in /customers/2/6/8/kopparhult.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6031
Rulla till toppen