Snegla inte för mycket på andra

Måndag och vardagsmorgon igen. Älskad och uppskattad sådan. Hundflocken verkar verkar dock uppskatta sovmorgon mer. Pliktskyldig går de ut och kissar när vi öppnar dörren för dem för att sedan med betydligt större entusiasm äta sin frukost innan de dröser ihop i en hög och sover ett tag tag till. Alla utom möjligen pocketcockern som likt sin matte tycker att de är färdigsovet och att morgonen bör tas tillvara på ett mer aktivt sätt. Så vi tränar lite på balansbollen och filar lite på avlämningarna på pallen medan de andra sover. Störande nog går jag fortfarande bet på avlämningarna med ”evighetsvalpen” i golvnivå, där slår fortfarande lusten att hamna i ryggläge över.

I ett liv tillsammans med en hundflock är utvecklingen ständig pågående. Det är väl det som är just grejen tänker jag, den ständiga utvecklingen, förfinandet och att man aldrig står still. Processen. Jag läser intervju med Fares Fares, en absolut favoritskådespelare för övrigt, där han flera gånger påpekar att hans styrka är tålamod, tålamod och närvaro och att det är de egenskaperna som lett honom dit där han är och vill vara. Bra tänker jag väldigt medveten om att det är just det mycket handlar om. Det och att samtidigt inte snegla för mycket på andra vilket också Faresmycket riktigt påpekar. Gör din grej! Sedan behöver man älska processen också och den långsiktiga satsningen. När intervjun gjordes hade Fares nyss vunnit ett prestigefyllt pris för sin skådespelarinsats och fick frågan om vad det betyder för honom att vinna priser. Han svarade –”jag blev inte skådespelare för att vinna priser. Men det är klart roligt att få ta emot dem”. Bra där tänker jag och känner igen mig i prov och tävlingsverksamheten i hundvärlden. Jag känner som Fares, jag håller inte på med hundar för att tävla och vinna priser, det är inte det som driver mig, men sannerligen är det kul att ta emot dem när det håller hela vägen då man startat. Eller som en duktig hundförare sa ”jag är ingen tävlingsmänniska men när jag tävlar har jag tillräcklig vinnarskalle för att vilja prestera mitt och mins hunds allra bästa”. Där någonstans ligger det tänker jag. För mig i alla fall.

Labradorunghunden har hunnit bli fjorton månader och jag funderar över vad vi lärt oss hittills egentligen. Kanske inte mycket alls tänker jag men samtidigt oändligt mycket. Vi vet väldigt mycket mer om varandra nu än vad vi visste för ett halvår sedan till exempel och vi börjar känna varandras styrkor och brister och vet rätt bra hur vi fungerar tillsammans. Kanske kan vi inte många övningar, kommandon och signaler och vi behöver hundratals fler träningstimmar tillsammans innan vi kan kalla oss utbildade men vi har blivit vänner och behandlar varandra med lika delar kärlek och respekt. Grunden till allt ändå.

Jag hoppar tillbaka från Fares till pocketcockern. Med henne sätts mitt tålamod och min långsiktiga målsättning fortfarande på prov. Så långt borta från quickfix som möjligt. Fast jag tycker det går riktigt bra, med min inställning alltså, själva träningen lutar väl mer åt okej, men mitt tålamod känns bra, utvecklingsfasen okej och min känsla inför hela vår process är avslappnad och lugn. Som en givande men inte självklart enkel hobbyverksamhet. Likt tålamodsprövande, noggrannhetskrävande makrameknytning kanske? Pocketcockern är snabbtänkt och väldigt lösningsorienterad. Bra tänker jag men samtidigt har jag har svårt att hänga med henne i svängarna mellan varven och det är mindre bra såklart. Den svarta labradorunghunden är annorlunda, mer av eftertänksamma och funderande sorten vilket gör det lättare att vara hennes förare eftersom jag får mer tid på jag har mer tid att jobba med innan jag fattar nya beslut. Med pocketcockern däremot måste besluten komma blixtsnabbt och jag får anstränga mig för att vara steget före henne för annars blir det om det blir. Det blir det ofta ändå för all del men det gör kanske inget egentligen tänker jag, att hon tar egna snabba initiativ. I alla fall inte så länge det är rätt initiativ. Som igår när hon simmade in i ett kullfallet träd i dammen på väg ut mot en vattenmarkering. Snabbt som ögat insåg hon att det inte var lönt att försöka ta sig fram utan vände om, simmade runt trädet och tog sigupp på land för att sedan mycket målmedvetet kasta sig ut i vattnet igen för att bärga markeringen. Inte rakaste vägen men definitiv både snabbaste, effektivaste och enklaste vägen. Vart markering var hade hon järnkoll på trots störningen längs vägen och det får ju anses mycket bra för en mycket lite cocker med högst begränsad erfarenhet av vattenapportering. Vi har mycket att lära av varandra och det finns mer än en sanning tänker jag när jag tittar på pocketcockern där hon simmar sitt snabbaste på väg tillbaka med ännu en markering. 

Tålamod säger Fares, tålamod…