So bear with me
Morgonen är tidig. En tunn dimma lättar över fälten och det friskt och skönt. Höstkänning. Men jag påminner mig om att det ännu är två flämtande dagar kvar av augusti. Två dagar av sommaren. Jag har skrivit många gånger om sommarens övergång mot höst nu. Ältat rent av men jag måste bara ta mig igenom det. Samma varje år. So bear with me. Sommarblommorna vittnar om det om inte annat, att sommaren inte är riktigt slut än. De blommar fortsatt frodigt och tycks ta revansch i slutet av det sista och är nästan överdådiga trots en vädermässigt oberäknelig sommar. Flera av dem blommar om nu. Har fått ny kraft. Gräset med, det är grönare än någonsin trots junis inledande torka. Ogräset frodas med. Det är ovanligt att behöva rensa ogräs i slutet av augusti tänker jag när jag tittar på de små grästuvorna som sprider sig i gruset. Ovanligt och onödigt tycker jag och bestämmer mig för att låta det vara precis som det är. Jag önskar mig lite av sommarblommornas nyvunna kraft. Jag skulle behöva en del av den att fylla min motsträviga kropp med. Jämmer. Lilla Lass vilar frukost vid mina fötter. Hon är en exemplarisk valp. Så här långt. Sover hela nätterna, kissar mest utomhus och har lätt att komma till ro. Däremellan är det som brukligt full fart. Hon apporterar gladeligen och vi har redan påbörjat vad vi kan kalla relationsbyggande apporterngsövningar på köksgolvet. Jag vill filma henne men orkar inte med teknoken. Klarar inte att vara närvarande i två saker samtidigt så det får bero. Hon hämtar kaninbollen jag rullar iväg med fart och skyndar sig tillbaka för att kasta sig upp i min famn där jag sitter på köksgolvet med ryggen mot väggen. Överhuvudtaget vill hon väldigt gärna vara i famnen, hon tycker om att sitta i knät och bli buren och lägga sitt lilla huvud i min halsgrop. Det är oemotståndligt förstås. Hon är oemotståndlig. På cockervalpars vis med sitt bländade vykortsutseende och svansen viftande som en propeller. Jag är tillbaka i det läget där jag önskar alla och en var möjligheten att få dela livet med en spaniel. Minst en. För jag tror alla mår bra av en dos äkta spanielkärlek och det lilla mått kaos en spaniel bringar i ordningen.
Det var jakt igår igen, lilla Lass får en direkt introduktion till jaktens värld genom att följa med i bilen. Jag gör den lilla buren till en bekväm lya så som jag brukar göra för de små, stoppar in något gott att gnaga , en mjuk fäll och så valpen då. Det brukar fungera bra och skapa trygghet och så också den hör gången. Yrvaket tittade lilla Lass upp på mig när jag jag öppnade bildörren i pauserna för att låta henne komma med ut. Det är såklart inte optimalt med en åtta veckors valp precis in inledningen av jaktsäsongen men ned rätt vilja och en del logistik går det förstås bra i alla fall. Hemma har hon gjort sig hemmastadd på bara de få dagarna hon varit här, Nyfiket utforskar hon slottets alla vrår och den lilla delen av trädgården hon hittills presenterats för. Större vyer än så har hon inget behov av så här långt tänker jag, Trygghet först sedan vidgar vi vyerna. Hennes energi är det inget fel på heller och tänderna är vassa. Det är tur jag har valpvakternas valpvakt i Vi så jag får avlastning en stund då och då. Hon sover för all del med den lilla, powernaps som hon vaknar fulladdad ur och sedan omedelbart släpper loss den nyvunna energin på köksgolvet. Här behövs ingen sakta vaknande för att väcka kroppen inte, det går från noll till hundra i samma sekund och jag blir hjälplöst efter. Ett litet kort ögonblick undrar jag vad jag gett mig in i, nu igen, men det bleknar snabbt bort. Det är kul med spaniels. På riktigt. Nu somnade hon igen lilla Lass, jag drar ett djupt andetag, pustar ut och tänker att det ar tur jag tog valpledigt idag för det verkligen sanslöst mycket pass med en liten. Hur söt den än
Fröken Vi och jag apporterade tillsammans på jakten igår igen. Jag tror vi närmare oss höjdpunkten av vårt ”vi” nu. Vi som i du & jag. Hon följer både mig och jaktens så fint, är väl i hand och alldeles ypperlig i det självständiga arbetet. Jag har några riktigt fina apporter på näthinnan från igår att lägga i minnesbanken och glädjas över. Det tar tid att komma till det här sammansvetsade läget men när man är där så vet man. Känslan är påtaglig och när jag upplever den vet jag precis vad det är jag strävat mot under alla träningstimmar. Det är här jag vill vara, mitt i jaktens öga med en djup relationen till hunden och en nästan telepatisk kommunikation där vi litar fullt på varandra. Så fullt det nu blir för ett visst mått av eget tänkande och möjlighet att fatta egna snabba beslut vill jag ha kvar hos oss båda. Jag vill jobba med hunden, inte mot den. Det är väl en grundfilosofi jag har, en tydlig riktning i min etiska hundtränarkompass. Vi ska vilja båda två och ha roligt båda två. Hunden och jag alltså. Och så är det såklart av största vikt att fåglarna bärgas snabbt och effektivt.
Ibland tror jag bestämt vi behöver sluta fred med våra ”hundtränarjag”. Så otroligt mycket prestation smyger sig in och tar plats i det som ska vara vårt allra roligaste. Det är sådan hets med så mycket. Så mycket precisa utförande att sträva efter och makalöst duktiga förebilder att se upp till. Provstarter och tävlingar, åtråvärda meriter att eftersträva. Till det så mycket skuldbeläggande när det inte går enligt plan. För visst borde jag kunna bättre, vara en bättre förare till min hund, förutse felen och hindra dem i tid. Visst är det delvis sant att man får vad man förtjänar, i alla fall i stora delar av hundträningen men det är långt i från hela sanningen. Det är så mycket som spelar in och allt råder vi inte över. Vi behöver alla hitta vårt rätta hundtränarjag och fundera över hur just våra egna personliga mål ser ut och vad som driver oss för att nå dem. Det blir sällan verksamt om vi tränar mot någon annans mål. En del fullkomligt älskar att starta på prov och kan inte tänka sig en hobby utan tävlingar och andra gör det inte. Fritt val råder men det kan vara jobbigt att stå upp emot andras förväntningar. Vi är nog många som behöver hitta tillbaka till roten, fundera över anledningen till att vi en gång började träna hund och vad som egentligen driver oss. Gå till botten med våra egna känslor inför det. Att sätta felaktiga mål eller andras mål på sig själva ger stundtals skyhöga förväntningar som riskerar att en beter sig dumt. Framförallt mot hunden men också mot sig själv. Ibland är det faktiskt helt åt helvete. Hundar som aldrig bett om att få uppleva sina förares prestationsdrömmar och tävlingsresultat får klä skott för förarnas tillkortakommanden när besvikelsen sköljer över dem. Det kommer aldrig någonsin vara förenligt med bra hundträning. Själv har jag höga mål, såklart, jag vet vad jag vill och ibland blir jag besviken. Men jag vet också vad jag inte vill, var gränsen går för mig och vad jag inte är beredd att utsätta mig själv och hunden för att nå målen.
