Som ett rö för vinden

Då tar jag fredag efter en heldag utomhus, iklädd joggingbyxor och en noppig tröja tillsammans med en fleeceväst kopplar jag av i köket tillsammans med hundarna. Snyggare fredags outfit än så blir det inte och jag kommer osökt att tänka på de hund och fårfarmare som trampar runt i leran på gårdsplanerna på engelska landsbygden. Leran och diset tillsammans med engelska stenhus och plåtskjul passar bra ihop med min ”avkopplingsklädsel”, tar jag ett huckle över håret sätter jag väl pricken över i med men det vill jag inte om jag vill. Fredagsklädsel stämmer för övrigt bra ihop med ett rött träslott, en grön gräsmatta och lera på den svenska landsbygden med. Där jag befinner mig. Men drömma lite om den engelska landsbygden kan jag inte låta bli att göra lite grann i alla fall. Det är något särskilt med den, en förälskelse som aldrig tycks ta slut. Fast vem vet, kanske blir jag gruvligt besviken nästa gång jag kommer dit. Känslan och landsbygden kanske inte alls är som jag minns.

Slottsherren bygger en sluss över hundarnas lucka in i hundhuset idag. Slussen har känts nödvändigt ett tag då somliga goldenhundar tycker det är bästa platsen att sitta i lucköppningen med bakkroppen på golvvärmen inne och luckan på vid gavel för att kunna titta ut. Slottets elräkninger skjuter med det i höjden och övriga flockens hundar blir antingen alltför kissnödiga om de är kvar inne eller genomfrusna om de är kvar på utsidan, den gyllene hunden flyttar sig nämligen inte. Den minsta lilla bruna har dock kommit på att hon kan klämma sig emellan i bästa fall. Om inte annat trycker hon ner sin bakdel intill den gyllene och sitter hon med och spanar ut över nejderna på baksidan. Då är det definitivt stopp i luckan. Men nu ska det bli ändring med den nya slussen. Det kan tyckas grymt att hindra den gyllene goldenhunden att spana ut över markerna från favoritplatsen men hon får helt enkelt finna sig i att flytta ett steg ut och sitta utan golvvärme om hon vill spana fortsättningsvis.

Gangstervalpen har hållit mig i gång nu på eftermiddagen. Som en trotsig treåring utmanar hon mitt tålamod och till viss del mitt förstånd. Var sitter förvandlingsknappen undrar jag? Den som plockar fram hennes andra lugna och beskedliga skepnad som jag gärna delar husrum med. Jag fick till en fullträff till sist i alla fall, när gangstern efter att ha ätit ännu en påse med torkad oxlunga hon själv serverat sig (den lilla butiken i slottets andra avdelning lär gå ned brakförlust sedan valpen flyttade in), hoppade upp mot det gamla skåpet i köket för att ta en knäckebrödsskiva i brist på mer oxlunga. Lyckligtsvis stod jag strax intill och fick till ett rejält ”hujande” precis när den svarta munnen öppnade sig över knäckebrödet. Överraskade och förskräckt satte valpen sig på ändan och blev alldeles still innan hon lommade iväg och lade sig i sin bädd. Där fick hon minsann tänkte jag nöjt i ungefär två sekunder innan jag drabbades av dåligt samvete och aktivt fick hindra mig själv från att gå och klappa om henne. Varför är det så svårt att vara människa ibland? Sedan gick vi skogen för att Min skulle få utlopp för den tillsynes outtömliga energin och för att jag skulle kunna andas djupt och varva ner. Bästa sättet, det är ju trots allt fredag kväll och det skulle kännas väldigt skönt att få en lugn hemmakväll i soffan tillsammans. Med en trött valp. I skogen var valpen som ett rö för vinden i terrängen och försvann åt alla håll och jag lät henne hållas. Kanske var det precis det hon behövde? Släppa loss, undersöka och bara vara valp. I alla fall var det precis det jag orkade med så det fick vara så. 

Som ett rö för vinden

genom livets dal

blåser frön av kärlek 

utan ord och tal