Som ler och långhalm
Vi ser en ljusning! Inte bara var det gäller vädret där solen strålat över oss i snart tre dagar utan också när det gäller Lads liv i tratt. Det är så gott när det vänder. Åt rätt håll, som nu, vill säga. För plötsligt vände det, kroppen läkte ut det som störde och sedan i fredags är både stygn, tratt och sårvätskan borta. Utanför tratten möter vi nu en annan Lad, en sida vi inte hann lära känna riktigt innan eländet började. Vi gillar honom verkligen, vi gillade honom givetvis med tratt också men med alla begränsningar som följer en hund med skada och tratt har det varit svårt att veta riktigt hur han är när han är frisk och hel. Ur tratten och eländet kom en pigg och glad kontaktsökande halvårsgammal cocker med stor arbetsglädje. Jag har nyfiket följt slottsherren och Lads inledande trattfria övningsstunder i köket och på gräsmattan och sett hur de bara på några få tillfällen knutit an och fått till början till en fin relation. De få gångerna räckte för att mitt värde raskt skulle sjunka till att möjligen duga som matmor eller till att öppna en grind när unghunden vill fram mot det som verkligen betyder något. Inte mycket mer. Så är det att bli dumpad och nedgraderad men det är helt i sin ordning egentligen. Lad är inte min valp. Surt men sant. Nu ”uppfinner” slottsherren i hobbyrummet på övervåningen och Lad är med. Följer slottsherren i hälarna och kikar intresserat på vad som är på gång. Som ler och långhalm kommer de att bli de där två.
Lillie och Lad kommer nog att bli lite åt ler och långhalms hållet de med. De har väldigt roligt ihop, speciellt när de får vara tillsammans utan en störande tratt. Annars lärde sig Lillie tratten riktigt bra, nästan så hon kröp in i den för att kunna leka lite med brorsan. Ohållbart såklart så det fick vi sätta stopp för. Men nu har de fått börja umgås igen, under vår övervakning så leken inte blir vild. Nu slumrar de båda gott runt slottsherrens fötter. Irriterande nog är inte söta Lillie min valp hon heller, fast henne har jag lyckats hålla i lite bättre så hon umgås fortfarande gärna med mig. Ett tag till i alla fall. Men allt eftersom hon och slottsherren avancerar i träningen glider jag allt längre bort i hennes värld. Jag kan ta det, inbillar jag mig, det är bara lite småtrist att vara utan valp känner jag. Skönt också förstås, det finns ofta något skönt med baksidor med och en av dem är att jag får mer tid att träna den svarta unghunden och Vi. Just nu råkar vi för all del ha högsta växeln inne vad gäller jakter så särskilt mycket träningstid finns inte. Men jag längtar lite smått efter mer träningen. Till tiden efter jakterna. Jag begriper bara inte riktigt varför jag inte kan vara riktigt nöjd där jag är när jag nu ändå gör det jag tycker är allra roligast. Men sådant är väl livet tänker jag och försöker att inte grubblar vidare över det. Däremot gör jag en liten träningsplan att ta tag i när jakterna går mot sitt slut. Lite förberedd kan det inte skada att vara ändå. Jag försöker ligga steget för med jobbplanerimgen med, planera vårens kurser i god tid, det vill säga under tiden då hösten är som vackrast och mest intensiv. En del av planerna har jag redan lagt ut på kurssidan fast de är inte öppna för anmälan än. Fast ett oväntat fel på hemsidan gör dessvärre att det inte går att se varken vårens planerade kurser eller de kurser som pågår nu och jag hittar inte felet. Troligen har jag varit och klickat någonstans där jag inte borde, det händer lätt när man är lite lagom disträ vilket jag har en förmåga att vara allt för ofta när jag sitter med hemsideprogrammet. Imorgon hoppas jag kunna få proffshjälp så det blir ordning igen. Håll i och håll ut.
Efter att ha blåst rejält i några dagar var det skönt att det var vindstilla idag. Vinden hördes bara i asparnas toppar där de återstående höstlöven darrade i den lätta brisen. Halva oktober har passerat och hösten är tveklöst ett faktum. Än så länge nästan oväntat vacker men jag vet att andra tider kommer. Tider med mörker, snöblandat regn och frosthalka. Jag funderar på om en vattentätt skoteroverall kan bli en bra överlevnadsklädsel för mig när kylan kommer. Det står mellan en sådan eller en lång täckkappa att ha som ytterlager. Jag inser att båda plaggen kommer att begränsa min rörlighet men eskimåer fixar det och något måste ändå göras åt kylan och nederbörd. Att frysa duger inte. Regnbyxorna i goretex som jag köpte tidigare har klarat vädertesten så här långt, tre dagar runt trettio millimeter ösregn har de fixat utan att läcka men varma är de inte. Så när kylan kommer behövs något mer att ha under. Tre lager ullunderställ kanske? Jag har självklart större krav på goretexbyxorna än tre dagar med trettio millimeter men det är åtminstone en god början. Söta valpen Lillie verkar bli både regntålig och klara kyla bra. Bättre än goretex. Hon har en rejäl päls. I klass med Lakrits fast utan lockar. Än i alla fall. Unghunden har inte dålig päls hon heller även om den inte är riktigt lika tät som Lillies. Fröken Vi är fortsatt helt ur päls och liknar nära på en skabbräv. Jag hoppas den nya, täta kommer snart för annars blir det snart kallt på jakterna för henne. ”The Queen” aka Lyra svävar in i köket medan jag sitter och skriver, hon hittar ett tuggben som Lad har haft och glider vidare över golvet. Fina Lad visar direkt att han har respekt för överheten och blir plötsligt bara hälften så stor medan Lyra passerar honom med värdighet och ben. Det finns alltid något att iaktta och lära i en hundflock. Alldeles särskilt när ingen behöver ha tratt.
