Som om det var första gången ser jag allt på nytt

Det var längesedan sist men nu sitter jag här igen. Bänkad i hörnet av altanen med ansikten mot kvällssolen och utsikten över fälten ner mot mossen. Dubbla tröjor och en filt över knäna. Grillen är tänd, laxen väntar i foliepaket och morötter med timjan och citron är redan på plats. Det är den tiden nu. Som om det var första gången ser jag allt på nytt. Magnificent. Början av den i alla fall. För vi är tidigt ute. Ikväll har både hagelskurar och lättare snöfall fart förbi. Men efter det. Solen. Vindens avtagande och den klarblå himlen. Vi kunde inte låta bli. Grill och utesäsongen är här med inledd. Fast jag behöver torgvantar inser jag för fingrarna stelnar av den svala luften medan jag knappar på tangentbordet. Jag kommer få en del rättstavning att fixa till i efterhand med för det är i stort sett omöjligt att se skärmen på laptoppen med solen rakt i ansiktet. Men det är det värt. Jag skriver på känsla så länge och rättar efteråt. Det tror jag förresten alltid är det allra bösta sättet att skriva på för det gäller att ligga i medan flow pågår. Stannar jag upp i flödet för att backa tillbaka för att rätta är det risk att känslan lika hastigt är förbi igen. Det gäller i mycket annat med tänker jag. I hundträningen när jag skickar min hund på en blind apport eller som bäst dirigerar hunden ute i marken på väg mot området och målet som exempel. Jag behöver vara i det och låta det fortgå utan att stanna upp för att fundera över olika val eller åtgärder. Jag behöver låta det som sker ske och agera utefter det. I flow. De är något jag stävar efter att uppnå hela tiden med hundarna. Flowkänslan i dirigeringsarbetet och kommunikation, den då allt annat stannar upp och tiden försvinner från mitt medvetande. Då när jag, hela jag, är fullständigt på plats. Rätt plats.

Jag är på rätt plats i kvällssolen på altanen med, i grilldoften med hundflocken minglande runt mig. Det är mysigt och lite irriterande för de buffar och knör och alla vill vara närmast mina ben. De gör det lite svårt att skriva med all sin närhet och ger mig korta avbrott när jag slinter på tangenterna eller bara måste ta en paus för att smeka någon av dem lite mjukt över pannan när de ber om det. För visst gör jag det emellanåt, ger efter för deras önskan även om de tigger efter den. Det är väl precis vad man inte borde egentligen men mitt behov av att klappa dem är minst lika stort som deras att bli klappade så vem det egentligen är som tigger och önskar kan man fråga sig. Jag klappar lite extra på Vi där hon sitter intill mig. Hon och jag som skulle varit ute på flera roligheter tillsammans i vår. Hon skulle få apporteringsträning i mängd och göra det hon tycker är allra roligast och vi skulle ut och starta på prov och jaga till hösten. Det blev inte så. Och det blir inte så. Aldrig mer. Möjligheten finns inte längre och det gör oss så ont att veta och förstå att vi hamnat i en återvändsgränd men ännu mer ont gör det att veta att hon har ont. Som om det var första gången med en skadad hund ser jag allt på nytt fast lite klarare och med mer erfarenhet. Resan vi tvingas göra, planerarna som grusas och beslut som behöver tas. Jag vill inte vara där.