Sometimes there’s things a man cannot know

Jaha. Så rann den förbi då. Julen. Kvar finns blommande amaryllis, röda tulpaner och en vacker gran. Några bortvalda chokladpraliner samsas i en glasskål på fot och tid nog är det troligen någon som offrar sig för dem med. Annars är det mesta slut, resterna är uppätna och det börjar glesas ut på hyllorna i kylskåpet. Julen är fin. Var fin i år med men för mig som gillar det vanliga vardagliga känns det fint att hitta tillbaka till vardagslunken igen. Den med jobb och hundar och lagom långa stunder för tankar och idéer. Jag har så många av dem. Känner dem ploppa upp som ivriga jasägare när som helst. Men det är ohållbart såklart. Jag kan inte springa på alla bollar. Men visst hade det varit gräsligt kul mer ett par små Shetlandsponnies och ett småkaksbageri kompletterat med ett mysigt B&B? Och så är det den där skäggiga jackrusselterriern jag känner att jag bara MÅSTE ha. En gång. Fast just nu måste jag inget alls mer än att vara lite ledig till möjligen, och hjälpa slottsherren med projekt ”övervåning” som dragit igång i slottet och vara en närvarande ledare för mina tre unghundar. En ny innervägg har reglats upp. Några rum ska flyttas om. Det ska renoveras och repareras och spacklas och målas och i ljuset i slutet av tunneln ska jag glädjas över den magnifika utsikten över fälten från fönstret, de nya garderoberna där det aldrig någonsin ska vara oordning och känslan av att hela övervåningen är en aktiv del av slottets boende och inte ett tillfällig flyttlösning och en plats för samlande av diverse ”kanvarabraatthasaker” eller ”viorkarinteåkatilltippenjustnuvitardetenannandag” som aldrig kommer. Det kommer bli så bra. Jag är helt nöjd och tillfreds fast projektet knappt startats upp. Den stora tröttheten och svordomarna som kommer dyka upp längs vägen ska jag högaktningsfullt ignorera. Det är åtminstone min tydliga plan.

Hon är vid mina fötter igen. Valpen. Ordningen är iordningställd efter flera dagars firande i olika form. Ute lyser den stora fullmånen över frosten så det gnistrar på fälten. Vackert och rent har det varit i ett para dagar med frusna och solen. Galet halt med. på julafton upplevde vid det halaste vi varit med om ute på den stora landsvägen. Riksväg är den till och med. Några kilometer in mot samhället var hela körbanan som en isgata och det var krypfart som gällde. Halkan har varit lite lindrigare sedan dess men isfläckarna och den hårda barmarksfrosten emellan dem var inte snäll mot hundtassarna idag så någon träningen blev det inte. Däremot rejäla promenader där hundarna kunde välja vägar och hastighet. Sådant måste vi tänka ut åt dem för de gör de inte själva, i alla fall inte om det finns apporter eller bollar att hämta någonstans. Då glömmer de både tid och rum och framförallt att välja smarta framfarts vägar och vara försiktiga. Men igår när det inte var riktigt så hårt och styggt i marken avslutade vi dagen ljusa del med sökarbete för delar av flocken. Happy happy! Särskilt fröken Vi(som fortfarande inte löper btw) var lycklig och nöjd. Hon är i sitt esse när hon får söka fritt, snabb och effektiv ger hon sig iväg och ingen vittring går henne förbi. Jag tycker hon håller ihop det bra med, orkar i längden och ger sig inte när det börjar ta emot. Det är annars en risk när man går ut lite för hårt inledningsvis som de flesta av oss nog känner till. Det är en fröjd att se henne i arbete. Lyckan hon utstrålar och passionen hon har för jobbet.

Ett kort pass vare dag har det varit min och Lass tid med. De är så viktiga de dr egna stunderna på tu man hand. Ingen träning i egentlige mening men samvaro dör vi leker oss fram mot det som ska bli en gång. Jag tycker vi finner varandra allt mer. Har börjat lära mig hur hon fungerar. Fast det kommer väl ändras förstås för hon är så ung än. Jag slås av hur viktig min koncentration är. Nog viktigare än vad jag egentligen vill erkänna. Tänker ibland att hon på unga hundras vis har bättre och sämre dagar. För ibland är vi inte helt hundra på samma våglängd. Och visst har vi alla bättre och sämre dagar. Men. jag tror det ligger mest hos mig. Vet förresten. Som vanligt får man det man förtjänar och tillsammans med en unghund blir det så uppenbart för mig, Det är jag som har en sämre dag, en sämre stund eller en sämre närvaro, inte Lass. Det är när jag inte är fullt fokuserad som hon inte är med mig, när jag upplever att vi inte riktigt är på samma våglängd. Jag måste jobba på det, hålla påtryckande idéer på en armlängds avstånd och definitivt inte springa på några av de där andra bollarna så länge jag håller på med någon av hundarna. Det borde väl vara självklart såklart men jag behöver påminna mig. Ständigt på min vakt. Vara i nuet och inte på väg någonstans. Hur svårt?

I eftermiddags vinkande jag av yngsta dottern vid tåget. Fina dagar med fina ungar kom till sitt slut. För den här gången, och för den här julen. Innan tåget kom åt vi lunch tillsammans med äldsta dottern på ett av trästadsidyllens alla mysiga caféer på en lika mysig innergård. Trång och varmt och välkomnande. Samtal och en sista julklappsutdelning över en vegansk bowl fylld med godsaker i trängseln bland mellandagsfirade människor i vinterkläder med fyllda kassar efter reafynd. Och hundar. Bara i det lilla rummet på nedervåning där vi satt fanns det fyra stycken. Jag gillar det såklart. Att hundar är välkomna som cafégäster och blir ett naturligt inslag där. Lite som på pubarna i England. Bakom mig med den lockiga pälsen mot min stol satt en hyfsat stor labradadoodle som mest likande en lite rundare storpudel och vid sidan om den en finsk lapphund. Så var där en svart mellanstor hund av okänd härstamning och en hund till. Alla fann sig tillrätta bland bord och människor och skrapande stolsben och servitriser som kryssade fram med välfyllda brickor i det som nog ändå fick anses som ett mindre kaos. Mitt i satt vi, upptagna i vår egen lilla del av cafét och världen och alla de tankar och känslor som ryms i den. Det är många kan jag lova. Oändligt många. Och olika. Tacksam över ett fint avslut av julen tillsammans med två fina numer vuxna kvinnor som jag inte för mitt liv kan begripa hur de en gång vuxit fram ur mig och att jag får vara en liten del i allt som sker. Det finns så mycket jag inte förstår.

Namaste.

Ps För rättvisans skull och den allmänna ordningen och allt det där. Jag har en lika fin vuxen son med, men han var inte med idag. Ds

Stay alive / Jose Gonzales

There’s a rhythm in rush these days
Where the lights don’t move and the colors don’t fade
Leaves you empty with nothing but dreams
In a world gone shallow
In a world gone lean

Sometimes there’s things a man cannot know
Gears won’t turn and the leaves won’t grow
There’s no place to run and no gasoline
Engine won’t turn
And the train won’t leave

Engines won’t turn and the train won’t leave

I will stay with you tonight
Hold you close ’til the morning light
In the morning watch a new day rise
We’ll do whatever just to stay alive
We’ll do whatever just to stay alive

Well the way I feel is the way I write
It isn’t like the thoughts of the man who lies
There is a truth and it’s on our side
Dawn is coming
Open your eyes
Look into the sun as the new days rise

And I will wait for you tonight
You’re here forever and you’re by my side
I’ve been waiting all my life
To feel your heart as it’s keeping time
We’ll do whatever just to stay alive

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen