Stay positive. The only difference between a good day and a bad day is your attitude.

Jag vet inte riktigt varför jag sitter här klockan halv fem en fredagsmorgon. Men det var här jag hamnade efter att lilla Till och Besta sovit färdigt och väckte mig med misstänkta ”vignagerlossdörrfodretnuljud” från hundrummet. Sedan kunde jag inte somna om. Det är något som har blivit vanligt för mig på senare tid, att det är stört omöjligt att somna igen om jag vaknar efter fyra på morgonen. Åldern säger någon, klimakteriet viskar en annan. Säkert båda delarna och helt rimligt och rätt men till det har jag alltid varit morgonpigg med och så vill jag inte missa ljuset som finns tidiga sommarmorgnar. Så jag går upp, släpper ut morgonpigga unghundar, ställer mig på trappan och andas in den friska sommarluften och lyssnar på duvornas kuttrande. Det blir mycket ekollon i år ser jag när jag lyfter blicken mot de gamla ekarnas kronor. Och mycket äpplen ser jag när jag tittar neråt igen. Hundarna älskar äpplen. Särskilt svarta Min och Besta som på labradorers vis äter allt som är mjukare än en sten. De har redan ätit x antal små sura äpplekart som fallit till marken efter de senaste dagarnas friska blåst. De verkar bli blåsigt idag med konstaterar jag när jag ser löven fladdra i träden, men regnet har ersatts av sol som lyfter och muntrar upp en hel del. Jag som är mer styrd av vädret än vad jag någonsin vil erkänna längtar nu återigen hett efter solen och värmen såhär efter julis svala och blöta inledning. Svensk sommar i sin linda och mitt humör med den.

Jag funderar med. På om jag orkar öppna en liten plats någonstans i mitt hjärta för att ta emot en liten valp. Jag som ingen valp ska ha på flera år. Jämmer. Men så har jag hamnat i ett läge då jag nödgats inse att jag snart kommer vara helt utan spaniel. Kan jag det? Vill jag det? Jag vet inte. Jag söker tvivlande vidare efter övertygande känslor, över den inre rösten som ska ge mig en spark i baken och vägledning när det gäller beslutet. Än har jag inte hört den svara så jag avvaktar. Vacklar vidare och funderar över lite annat under tiden. Ett kort träningspass med unga Besta blev det emellan funderingarna med. Hennes uppdaterade version står sig och det är fart och fläkt och smidighet i den tidigare klumpiga och långsamma valpen. Förändringarnas vindar blåser vidare runt henne och jag gillar det fortsatt. I veckan fick jag träffa en av hennes söta och begåvade systrar med då hon var med på läger för unga hundar. Meja som hon heter är ljusare än Besta, mer den tidigare vanligare ”gammalgula” labradorförgen men i övrigt var systrarna rätt lika för att inte säga väldigt. Men framför allt. Meja var galet lik sin gula morfar Best i samma ålder. Så lik att det gav mig gåshud på armarna trots ulltröja och regnjacka. Tiden stannade en kort stund med jag tog in vad jag såg och förundrades över hur gener kan slå igenom. Ofta i tredje generationen som min uppfödarmentor sagt. Avelsarbete ändå. Så oerhört svårt och jobbigt men olidligt spännande. Som ett gift eller beroende jag inte kan vara utan. Hur många gånger i mitt vuxna liv har jag inte bestämt mig för att ge upp det, kasta in handduken och låta andra ägna sig åt hundaveln. Men. Jag vacklar fortfarande runt här med. Klarar inte att släppa taget. Till vinter föds förhoppningsvis den allra första labradorkullen på Kopparhult. Det är så det får bli. Jag måste lämna lite plats i hjärtat för den med tänker jag.