Still waters run deep
Sinnebilden av en perfekt vårdag i mitten av april. Så var det verkligen idag. Inte ett moln på himlen och värmen slog emot oss vänlig och behaglig. Sjutton och en halvgrader på termometern och första dagen på väldigt länge utan långkalsonger. Det blev premiär för vattenträning för våra labbegrabbar eftersom dagen passade för det ändamålet. Dirigeringar i och över dammen varvades med markeringar i mossen så grabbarna fick springa sig varma mellan vattenövningarna. För den gules del kommer det bli en hel del vattenträning framöver. Simning ska vara ett av de bästa sätten att bygga upp hans tassar igen så det vattenarbete kommer vi att ägna stora delar av vår träningstid till. Och jag hoppas såklart att det ska göra gott.
Den unga svartas vattenträning får anstå ett tag till. Hon fick för all del pröva att ta sig i den lilla dammen från gungflykanten igår men inte mer än så. Jag tänker att vattentemperaturen bör bli behagligare först då jag vill att henne inledande träningspass i vatten ska bli behagliga och inte avskräckande. Jag tycker mig nämligen ha anat att vatten och simning kanske inte är hennes allra största passion i livet. Men det kanske kan komma att bli om jag hanterar korten rätt? Idag tränade vi på land i stället tillsammans med slottsherren och fröken Vi. Ett kort men givande träningspass där den unga svarta fick kluriga enkel markeringar och fröken Vi kluriga dubbelmarkeringar. Nyttiga erfarenheter för båda hundarna.
Vad det gäller dne minsta bruna cockern fortsätter Icas mjuka godbitar till lagom stora hundar att göra succe’ i vår gemensamma träning. Man ska som bekant inte vara sämre än att man kan ändra sig och med pocketcockern har jag verkligen fått ge avkall på mina ”brukar göra” och istället fått ändra mig till att närma mig sådant som jag normalt sätt aldrig gör. Träna apportering med godisbelöning till exempel. Med pocketcockern är det mesta annorlunda så jag borde väl inte låta mig förvånas med någonting med henne. Men ändå. Sedan i fredags är nu fältsöksträningen för säsongen helt till ända för spaniels, naturen ska respekteras, såklart, och vi ska lämna plats för fågelungar, harpaltar och annat nytt liv. Därför tränar vi lite ordning och reda under kontrollerade former istället. En del apporteringsövningar, stadga och signaler blev det idag och cockern var lika mycket på alerten som hon brukar vara. Jag ska försöka mig på att filma henne i apporteringen någon dag för bilden av henne när hon flyger fram sitt snabbaste med en tennisboll i munnen är oslagbar. På foto har jag inte lyckats fånga det och samtidigt får skärpa på bilden, för hon springer så rasande fort, men kanske om jag filmar tänker jag. Förmodligen enkom för de mjuka godbitarnas skull kunde pocketcockern lämna av tennisbollarna riktigt fint idag. Riktigt fint bör då inte jämföras med de avlämningarna en väl skolad retriever gör utan mer fint på det sättet att jag utan alltför mycket trassel lyckas få tag på både hunden och bollen utan att hunden slänger sig på rygg. Det är verkligen rätt långt ifrån en perfekt avlämningen fortfarande men ändå så mycket närmare en sådan än vad vi varit tidigare. Hon är otroligt kvicktänkt den lilla, snabb på att räkna ut vad som lönar sig och med det höga värdet de mjuka godbitarna har för henne anstränger hon sig till det yttersta för att förstå hur hon ska få tillgång till dem. Det är jag inte sen med att utnyttja för att få till avlämningarna förstås och resultatet börjar faktiskt synas ordentligt. Om det egentligen är jag som utnyttjar situationen och hennes önskan om godbitarna eller hon hon som utnyttjar mig låter jag vara osagt men helt oavsett så har vi i alla fall rätt roligt båda två. Mycket tack vare de mjuka godbitarna även om det sitter långt in för mig att erkänna det.
