Störst av allt är kärleken
Flyktiga tankar drar förbi där jag står i solen, tankar och drömmar om vad jag vill göra och vad jag vill försöka påverka. De flesta tankarna låter jag passera som avlägsna drömmar medan andra stannar och får vägas fram och tillbaka. Hundarna rör sig runt mig, de njuter nog minst lika mycket av solen som jag även om fröken Vi missar det mesta av solljuset då hon ägnar sig åt att gräva gropar att stoppa ner huvudet i, förmodligen på jakt efter någon sork. Vårkänslor kan ta sig uttryck på olika sätt.
Igår var det som sagt femårskalas för ett av barnbarnen. Jag funderar över hur det är möjligt att tiden kan gå så fort? Det är ett märkligt fenomen med tid och ålder och så svårt att förstå sig på. Det är också ett förunderligt faktum att man kan vara farmor när man själv inte känner sig en dag äldre än tjugosju. Till slut kommer vi väl att vara jämngamla allihop? Fast jag oroar mig mer nu än förr och det är väl om något ett tecken på att jag faktiskt är äldre? Med förskräckelse minns jag hur fåniga jag tyckte min egen mamma och mormor var när mina barn var små, hur de ropade ”akta” och ”försiktigt nu” minst en gång var tionde minut. Trots att jag inte är av den oroliga sorten känner jag att jag själv snart kan vara där nu. I den oron. Fast jag försöker vara tyst. Oro hjälper sällan. Det gör däremot kärlek, mängder av kärlek, det går inte att få förmycket av. Som Astrid Lindgren sa: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Vi har jobbat vidare med våra linjer idag igen grabbarna och jag. Och fröken Vi på ett hörn. Det blir således ganska enformiga reportage angående träningen i bloggen. Eftersom vi tränar samma sak under en ganska lång period nu. Den gule behöver få tillbaka samma goa trygghet som han hade i linjerna innan han blev sjukskriven och Lakrits behöver lära sig att inte falla allt för mycket i vinden. Hans linjer tenderar att bli något böjda. Vilket egentligen spelar mindre roll eftersom han är väl i hand och lätt att styra om när det böjer iväg. Men oavsett det så är en rakare linje med mindre ”vindfall” att föredra. Jag har lagt märke till på den senaste tidens träning att när osäkerheten smyger sig in hos Bäst i linjeskick så sker det faktiskt på memorypunkterna och inte på de helt dolda linjerna. Jag som känner honom väl förstår varför. Han är väldigt mån om att göra rätt och det ställer ibland till det för honom. Eller för oss. Särskilt när vi har flera punkter att jobba på från olika vinklar och han inte är helt hundra säker på vilken punkt jag pekar på. Det bekymret kommer inte på de dolda linjerna, när han inte vet om något har han en ”renare” inställning till hur jag pekar och känns stark och säker. Jag har troligen mig själv att skylla i detta, jag utmanade honom med för snäva vinklar för tidigt i utbildningen, stegrade för fort och fick honom tveksam. Jag var inte lyhörd nog för hans signaler och skuttande raskt förbi viktig basicträning. Jag övertolkade hans stora arbetslust men missade att iaktta hans mjuka sinnelag. Och så ville jag så fruktanstansvärt mycket vilket är en fara bara i sig med unga hundar. Om man vill går det att skuldbelägga sig och räkna upp hur många ”fel” som helst som man gör med varje hund. Men till vilken nytta? Det är bättre att pröva, att träna och göra något fel emellanåt än att inte våga, hålla tillbaka och inte göra något alls. Det sista lär garanterat inte leda till några framsteg varken för hund eller förare. Att älta det som varit gör heller ingen nytta, det är framåt som gäller.
En påminnelse igen:
Om det inte är sönder så försök inte laga det (med andra ord ändra inte på det som fungerar)
Om det du gör fungerar så gör mer av det (många repetitioner av det som går bra kan ju aldrig bli fel och skapar trygghet hos både hund och förare)
Om det inte fungerar så gör något annat (ta hjälp eller pröva något nytt, utan att analysera sönder var problemet kommer ifrån)
