Svarta faran
Det går så där med arbetsmoralen just nu. Vädret är för vackert. Solen skiner för starkt. Jag försöker stå emot och bena ut lite i administrationsträsket men det är rörigt och går trögt. Ute lockar solen. Valet är lätt såklart, när jag nu har möjligheten. Pappersarbetet kan vänta till en regnig dag tänker jag, beviljar mig själv ledigt och går ut i solen.
Lass Monster, den svarta faran fortsätter att ge mig utmaningar i vardagen. Och glädje förstås. Hon ger mig mycket glädje med det får jag inte glömma. Emellertid är det lätt att missa det när unghundrana är som mest unghundar. Man står mitt emellan det som var en hyfsat behaglig valp och väl fostrad vuxen hund och försöker ta dagen som den kommer och hyssen ett i taget. Jag märker att jag glömmer bort mig ibland, kommer på irrvägar och förväntar mig för mycket för jag glömmer bort att Lass fortfarande bara ör en lite större valp. Inte mer än så. Givet hon är en spaniel med massa energi med så är det inte rimligt att behandla henne som en vuxen fostrad retriever. Vilket det känns som jag har försökt göra ett tag. Men är det för mycket begärt med lite ORDNING och LUGN ibland undrar jag och möter den pigga unga cockerns blick? ”Inga problem”- säger hon, vi har bara lite olika uppfattning om vad lugn och ordning är och hur det tillämpas.
Jag överdriver och raljerar lite nu förstås, hon är inte alls så omöjlig som jag låter påskina. Snarare är hon nog rätt välartad för sin unga ålder och hon kan uppföra sig när jag kräver det. Men jag låter henne hållas en hel del, tänker att jag har nytta av det längre fram och att min avsikt inte är att ta cockern ur cockern och forma henne till en labrador. Det vore ju att jobba mot naturen och många års avelsarbete och om det var avsikten finns det ju ingen anledning att ha spaniel. Men helt ärligt orkar jag inte riktigt heller, kan inte tygla henne varje stund, så jag får ta det lite som det kommer. Hon är en tuff brud i lyxförpackning, stark och tålig och klarar sig bra själv. Inte alls en sådan där ljuv liten varelse som följer mig i hälarna vart jag än går. Hon har inte den personligheten även om jag önskat det. I alla fall lite av den. Lass är mer av typen jag reder mig själv och jag har fått något att bita i. I början av veckan var hon med mig på bilverkstaden igen, en annan verkstad den här gången och väntan blev ganska läng. Drygt tre timmar för att vara mer specifik. Lass och jag utnyttjade egentiden till max, vi gick en promenad i omgivningarna, luktade på syrenerna och tittade på fåglar och vi satte länge på en bänk och funderade över livet, och så pratade vi med den gulliga tjejen på verkstaden. Lass fick hälsa på henne med och kröp på cockrars vis ändå upp i ansiktet och tryckte nosen mot hennes kind. Hon ör bra charmig ändå den svarta faran
Kanske har jag misstagit mig lite på henne med. Trott hon är tuffare än vad hon egentligen är. Jag har anat något annat hos henne det senaste. Lite mer av en försiktighet. Förståndig försiktighet. Hon knyter an mer än tidigare också, söker kontakt med mig på ett tydligare sätt. Det är väl en kombination tänker jag, av faser unga hundar ska gå igenom, genombrott i relationen och allmän mognad. Egentligen får det bero på vad det vill, jag gillar det jag ser och märker oavsett. Vardagsglädje för en inbiten hundförare. Erfarenheten säger mig också att det är så här det brukat bli när jag går in i den träningen där jag ställer högre krav på avlämningar, hållande och annat. Det brukar jag göra någonstans i ett årsåldern. Så de olika bitarna sammanfaller liksom. Å andra sidan sätter jag inte den kravfasen förrän den åldern då hunden tycks mogen för det så vad som är hönan och ägget i förändring är svårt att säga. Man kan såklart ställa krav tidigare om man vill, eller senare. Eller inte alls om man inte vill det men i min värld med jakthundar har jag svårt att se hur jag skulle kunna reglera hundarnas stark jaktlust helt utan krav. Något måste bestämma och det kan inte bli hunden som får den rollen. Men det står såklart var och en fritt att välja hur de vill göra. Jag ser som sagt en annan sida av Lass nu och snart kan jag nog koppla bort tillägget Monster till hennes namn. Namnet ”Svarta faran” får däremot vara kvar ett tag till. Kanske hela livet rent ut.
By the way, Lass simmade för första gången i idag. Med försiktighet, men hon gjorde det. Och när hon gjort det en gång ville hon pröva igen. Positivt! Det är aktuellt för många med vattenträning nu och en del stressar lite över det där med valpar att få valpar att simma. Finns ingen anledningen tänker jag. Det kommer när tiden är inne. För Lass var det idag, snart elva månader gammal. Eller ung om man hellre vill.
