Ta det med ro. Det är stress nok til alle.
Hemma igen efter några dagar på resande fot. Vardag på måndag igen. Någons sorts vardag fast inte den helt vanliga vardageb eftersom fågeljakterna börjar nästa vecka. Då bli veckorna lite annorlunda och det vardagliga byter skepnad för ett par månaders tid. För så pass många jakttillfällen har vi så de hinner bli till en liten vardag i sig. Det ska bli kul förstås. Det är det alltid. Fina sensommar och höstdagar med hundar i sitt rätta element och gemenskap. Men jag längtar inte så där himlastormande direkt. Vill snarare ha sommar en månad till eftersom jag exakt som precis alltid i slutet av augusti inte känner mig klar med den. Jag känner mig en aning enformig när jag påpekar det. Igen. För jag vet att jag upprepar det här varje augusti när fåglarna tystnar allt mer och ljuset drar sig tillbaka tidigare om kvällarna och bloggen fylls av rader ur Höstvisa och vemodet lägger sig som en mantel över mina axlar samtidigt som jag försöker hålla näsan så högt jag bara kan och hålla hårt i den lilla delen av sommaren som återstår. Hade jag varit amerikan hade jag avslutat meningen med ett högljutt ”fuck!” här men nu är jag inte det så istället blir det ett mer stillsamt ”Jämmer”. Jag vill inte att sommaren ska ta slut! Hur roliga jaktdagarna än är. Inte i år heller. Snälla, kan vi inte ta juni i repris?
Jag klagar inte eller så egentligen, bara beklagar vemodet som sakta rullar in tillsammans med årstiden jag egentligen redan har accepterat. Den senaste veckan har det faktiskt varit sommar där jag befunnit mig. Upp emot tjugofemgrader. Ljumma sköna kvällar och hyfsat mycket sol. Sandaler på fötterna och tunna kläder. Juni eller inte men semesterlyxen fortsätter några dagar till och infinner sig lite extra när golvet är tillräckligt rent för att vara behagligt att gå barfota på medan dörren står på vid gavel och augustis svala kvällsbris sveper in och virvlar lätt runt mina fötter och jag kan äta hur många tomater jag vill för växthuset fullkomligt dignar av dem och livet är ljust och lätt att leva. Mmm.
Vi har varit i dejliga Danmark på ”hygge” några dagar. Fint väder, god mat, härliga vänner och dagslånga hundträningsdagar. Alla ingredienserna på plats för dagar i topp. Happy happy! Lite utrymme för träning av den gula unga i luckorna har det blivit med och hon har lärt sig både att hoppa staket och ta sig över en å med branta kanter och bo i bobil och allt det där som ingår när man reser. Det blev rätt mycket nytt för henne på en och samma gång men det hanterade hon väldigt fint. Till och med en halvdag på bilverkstad fick hon pröva. Det var såklart helt utanför vår plan men vad göra när batterilampan plötsligt tänds på instrumentpanelen och bilen talar om att det är kris samtidigt som vi har sextio mil kvar hem. Här passade ett ”fuck” in även om vi inte är amerikaner. Lusten att sätta en tejpbit över den lysande lampan och fortsätta köra var frestande men enbart idiotisk. Så vi gjorde det inte. Vi prövade däremot några andra resultatlösa trick men fick inse vårt behov av en verkstad och helst rätt snabbt. På tredje försökt fann vi en. De två första hade ”slett icke” tid med oss och smått uppgivna googlade vi fram några till att pröva och bestämde oss för en av dem. Alla goda ting är tre. Eller mer att det tredje tinget är gott. Lycka! En verkstad med en innehavare som kunde hjälpa oss. Och som han gjorde det! Inte en sur min och utan ett enda gnäll tog han sig an bilen. Fick fatt i en ny generator som levererades med expressbud och lade halva sin dag på att laga vår bil medan han generöst bjöd oss på både fika och fikarum medan vi väntade. Han tog betalt också förstås, det kostar såklart med akuta ärenden, med det var det värt. Om det var ödet eller slumpen eller något annat som styrde oss rätt vet jag inte men en bättre mekaniker kunde vi inte funnit och att han faktiskt var expert på felsökning var inget vi överhuvudtaget visste om när vi googlade verkstäder på nätet och valde att åka dit. Jag tror jag blev en smula religiös av verkstadsbesöket. Faktiskt. Även om det bara handlade om trasig bil sextio mil hemifrån. Änglar finns tänker jag. I lite olika skepnad. Jag förnimmer dem lite då och då.
