The power of small wins
Jag vet hur det blir när jag har kursjobb till klockan fjorton och tänker att jag kan jobba med fakturering efter det. Det blir ingenting alls. Med fakturorna. Ändå tror jag förhoppningsfullt på mig själv varje gång jag låter planeringen gå den vägen. Jag tränade Besta istället, sköt upp faktureringen ytterligare en stund till förmån för några höger och vänsterslag i duggregnet. Men kvällen är lång så jag ska nog kunna knåpa ihop några fakturor med. Annars finns det en dag imorgon också för den delen. Om jag inte får huvudvärk. För det har jag haft i ett par dagar. Trist och jobbig migrän som begränsar och irriterar. Det finns bara en enda bra sak med huvudvärk. Fast mer rätt är väl förstås att säga att OM det finns något bra med huvudvärk överhuvudtaget så finns det en enda sak. Det är lättnaden och tacksamheten man känner när huvudvärken släpper och man kan andas fritt och återvända till det högt uppskattade vanliga igen. Varje gång en liten påminnelse om att ta vara på varje dag en får och vara glad över att det ändå inte är värre än vad det är och trots allt faktiskt något som går över.
Efter ett par dagar med härlig augustisol och värme och var regnet tillbaka idag. Ihållande och grått drev det in över fälten in tidig morgontimma och stannade sedan nästan hela dagen. Ett riktigt ”tasseväder” som slottsherren uttryckte det och ett sådant väder då det passar bra att vara inne och se på film mitt på dagen menade han, Fast inte för mig. Vid ett enda tillfälle kan jag tänka mig att se på film före kvällen och det är om jag är sjuk och inte orkar något annat. Film mitt på dagen ger mig lika mycket dåliga ”sjukvibbar” som blåsbärssoppa gör efter att det serverades varje gång vi var magsjuka under min uppväxt men aldrig annars. Därför är blåbärssoppa och film mitt på dagen bannlysta i min tillvaro. Om det inte skulle vara en dokumentärfilm i utbildningssyfte då. Som en riktigt bra hundträningsfilm eller så. Man kan alltid göra undantag tänker jag.
Med den tanken i bakhuvudet hamnade jag i några spanielfilmer från tidigare brittiska mästerskap. Fast det fortfarande var dag. Små ivriga hundar som for runt markerna på gränsen till kaos med spända men fullt fokuserade förare och skyttar, visselsignaler, fåglar och skott. Snabba beslut utan tid för närmare eftertanke från förarens sida för att fånga upp och inte missa ögonblicken de ivriga hundarna bjöd dem. Tänk tänker jag. Att vi så ofta tycker det går fort med retrievers, att vi saknar den lilla extra tiden för att fatta beslut och handla hunden. Pyttsan. Med spaniel på jakt finns inte ens den vanliga tiden, den vi eventuellt har innan den extra tiden vi önskar, utan allt sker impulsivt, direkt och ögonblickligen. Sekunden senare kan allt vara förbi. Den lyckade jaktliga situationen alltså. Samtidigt är det just det som är tjusningen. Att vara mitt i jakten tillsammans med hunden, flöja hundens rörelser i terrängen, läsa vinden, hunden och viltet och försöka agera omedelbart i rätt millisekund. Fullständigt närvarande. Var ett med naturen, hunden och situationen. Skitsvårt och skitkul och så svårt att vara utan när man väl gett sig in i det.
Så det får bli så. Trots att det inte skulle. Kartan ritas om igen. Jag behöver en ny spanielvalp! Nu när jakthundarnas jakthund blivit gammal och allt mer begränsad av artroser här och var och unga Tills kropp inte håller behövs det en efterträdare. För jag vill inte vara utan den delen av mitt hundliv hur kaotiskt det än kan verka med spaniellivet. Så här är jag nu då med en ny valp på väg in. Jag, den där personen som är så hjärtinnerligt trött på valpar och inte skulle ha någon ny valp på flera år. Men jag känner mig själv vid det här laget så jag är inte särskilt förvånad, jag är en mästare på att ombestämma mig och det hör visst till att det ska vara minst en valp om året här i slottet. Och nog kan jag erkänna att jag visst inte är sådär trött på valpar som jag verkat påskina och jag ska säkert helt utan bekymmer hitta en plats i hjärtat för nästa lilla varelse som flyttar in. Jag ska hålla valpen nära, tätt intill hjärtat och mitt innersta, känna värmen mot min kropp och den ivrigt puffande nosen mot min haka, låta mig uppfyllas av glädjen över nytt liv och drömma stort och obehindrat om dagarna tillsammans och framtida jaktäventyr. Glömma kisspölar, nattliga vakstunder och trasiga leder och omfamna oron när den kommer och tänka att den här gången går allt vägen. Imorgon hämtar vi henne.
Förresten. Det mörknar halv nio nu.
Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut, tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut.
Namaste. Ännu en gång.
