You never know
Ordningen är återställd. Mjuka oförstörda trampdynor tassar fram över golvet. Sladden och diverse laddare har räddats undan från vassa valptänder och en bädd har placerats vid mina fötter under köksön. Grindarna får sättas upp igen. Vi tog bort dem i våras någon gång eftersom vi inte skulle ha någon mer valp på flera år. Så gick det inte helt oväntat med den saken. Valpen är ljuvlig förstås. Trampade in här halv två i natt med en lagom dos självständigt, åt sin mat, gjorde husesyn och bajsade på badrumsmattan. Allt är i sin ordning med andra ord. Efter en lång resa var hon utvilad och pigg mitt i natten, Sverige är sannerligen ett långt och avslångt land, så det behövdes en stunds lek innan vi kunde installera oss i valpsovrummet och stänga ögonlocken. Nu sover hon vid mina fötter efter att ha kissat i det blöta gräset nu på morgonen, fyllt på med mer mat och energi och träffat Vi en stund. Precis som vanligt när en ny liten kommer in i slottet ställer supernannyn upp. Hon står där lugn och trygg på andra sidan grinden, kikar på valpen och sedan på mig medan svansen lugnt vaggar fram och tillbaka. ”Okej, säger hon-jag ställer upp den här gången med men var snäll och släpp in mig nu”. Så jag gör det. Öppnar grinden och släpper in Vi till valpen i köket. Hon är precis sådär perfekt som hon alltid är med de små, gör en lugn och avväpnande entré och tar emot valpen med öppen famn på kloka hundars vis. Hon nosar lite försiktigt på den lilla innan hon tar valpens lilla leksakstiger i munnen och avslappnat lägger sig på rygg med magen i vädret och tigern i munnen medan valpen nyfiket närmar sig. Jag studerar det allra första emellan de två hundarna. ser de finstämda nyanserna i kommunikationen mellan dem och känner värmen sprida sig i bröstet. Jag vet att jag har världens bästa valpvakt att räkna med den här gången också och att lilla Lass kommer få gå i den bästa av skolor när det gäller hundkommunikation och trygghet. En bättre start för en liten valp har jag svårt att tänka mig.
Övriga flocken då. Jo då. De tittar nyfiket på den lilla de med. Alla utom de två åldermännen som mest bara slänger en blick mot den lilla och tycks säga något i stil med ”okej, en till, javisst det går väl bra bara jag slipper engagera mig”. Lyra låtsas inte se valpen, hon ser som vanligt bara slottsherren och den nykomna gästen Vinga förhåller sig lite avvaktande i bakgrunden. Det är en fin flock vi har förmånen att dela våra dagar med tänker jag. Trygg och stabil med ömsesidig respekt om och för varandra, en flock som öppet och ofta generöst tar emot nykomlingar och gäster på besök. Det händer att det uppstår lite meningsskiljaktigheter ibland förstås och vår cockerdrottning kan väl knorra lite om någon inte sköter sig men inget är av det allvarligare slaget. För min del tänker jag att det är den bästa skolan man kan gå. För den som är intresserad av hundar, relationer och kommunikation har jag svårt att tänka mig en bättre utbildning än att leva med en flock hundar som man arbetar tillsammans med. Flocklivet ger inga högskolepäng, diplom eller intyg på utförd utbildning för all del men det ger något annat värdefullt som inte kan upplevas från skolbänken. Något ovärderligt som är användbart i allt det som kallas livet.
Solen är tillbaka igen, i sitt släptåg har den friska vindar. Bra tänker jag för då kanske lite av all gårdagens nederbörd kan torka upp. Det känns som augusti slagit regnrekord men kanske har jag fel. Solen har trots lyst över mig de allra flesta augustidagarna men de dagarna som varit regniga har verklige varit det från morgon till kväll. Som igår. Förmiddagen ägnade såt fyra timmars unghundskurs, I regn. Jag tror ärligt inte det var uppehåll en endaste minut däremot varierade regnet i styrka och kraft under de fyra timmarna vi höll på och något annat en ett hederligt galonställ var inte att tänka på. Hundar och förare var tappra ändå. Uthålliga och positiva häll de ut ända till kurstidens sista minut. Bra tänker jag. För det händer att det regnar under prov och jaktdagar med och den mentala uthålligheten hos både hund och förare kan verkligen sättas på prov då. Så det kans ju inte skada att träna på det tänker jag. Att stå ut en smula. Men vi var nog ganska överens allihop, att det var våra hundars förtjänst, för utan dem hade nog inte någon av oss gett oss ut fyra timmar i ösregn. Hundar alltså. Vilket häslofenomen.
