The secret ingredient is always love…

I morgon ska jag och Bäst starta på jaktprov. Vår första gemensamma start i elitklassen. B-provens finrum. Jag tror vi har där att göra, dagsformen känns fin men mycket kan hända. Nu ikväll förbereder jag mig med lite ”mental träning”. Jag lyssnar på musik jag tycker om, packar bilen och fixar matsäck tillsammans med slottsherren medan hundarna nyfiket följer med i bilpackningen. För att hålla nerverna i styr funderar jag över meningen med livet och hur lite ett jaktprovsresultat egentligen betyder i det stora hela, och på vad som verkligen är viktigt i tillvaron. B-provs resultat med redan döda, kalla fåglar kommer faktiskt rätt långt ner på den listan och det är en befriande tanke, fjärilarna i magen stillar sig och jag känner istället hur roligt det ska bli imorgon. Roligt att se hur långt vår träning håller, var vi står i sammanhanget och att träffa vänner och nya bekantskaper en fin majdag över ett gemensamt intresse kring hundarna. Livet är gott tänker jag och lovar mig själv att aldrig mer vara nervös inför en jaktprovsstart.

På musikfronten just nu toppar Weeping Willows min lista tätt följd av Cicci Landen, så de får rulla under kvällen förberedelser inför morgondagen. Wepping willows nya singel ”Let go” kan vara det vackraste jag hört. Men den gör ont. Enda in i märgen. Som livet gör i bland. Hela deras senaste cd går på det djupa temat. Utan att vara en flopp. Djupa, tänkvärda texter tillsammans med Magnus Karlssons innerliga röst blir en oslagbar kombination. Bara som de här meningarna: ”Fools wearing crowns, there´s no captain onboard. This ship is going down, is there time to change the course? What is waiting around the bend, is it a new beginning or is it the end … ”  Efter att ha lyssnat på Weeping willowslåtarna ett tag är det skönt att det är maj ute , solen skiner, kvällarna är ljusa och fåglarna kvittrar. Det finns trots allt hopp. 

Våra två små kycklingar är det fullt med hopp i med. De har fått komma ut nu och har flyttat ihop med den vita hönan som blivit alldeles blek i sin ensamhet. Hönor ska nog inte vara ensamma. Vit har hon varit hela tiden men de senaste veckorna sedan tuppen blev uppäten och den bruna hönan tog över ruvningen och mammarollen har den vita hönan bleknat till och med i ansiktet. Den tidigare röda kammen och hakpåsen har blivit alldeles blårosa och hon har nästan blivit lite spöklik. Jag tror på fullaste allvar att hon blivit deprimerad. Hon blev det i höstas med när den förra tuppen blev tagen av höken. Då låg hon i hönshuset i flera veckor utan att ha några ägg att ruva på men hon piggnade till efter tag som tur var. Vi hoppas att kycklingarna och den bruna hönan ska få henne att leva upp denna gången. Små ungar brukar ju ha förmågan att liva upp de allra mest lågmälda. Kycklingarna som efter lockrop av den bruna mamman tog sig upp för stegen in i hönshuset för egen maskin. Hur det nu var möjligt knappt tre veckor gamla. Hur kan något så litet och dunigt vara så fullt av livskraft och styrka? Naturen är fantastisk. Igen.