Time after time
Med morgonrocken hårt knuten runt midjan. Nåja möjligen det som en gång var en midja slår jag mig ner vid kösön denna tidiga fredagsmorgon. Regnet stilar mot rutan, termometern visar sex plusgrader och jag njuter lite av bara tanken på att slippa minusgraderna men påminn snabba om dess baksida när jag ser snöslask och lera i en enda sörja under utelampans sken. Några av hundarna sover fortfarande sött, andra är redan ute i slasket pigga på att starta upp den nya dagen. höglöpet är på väg att klinga av och ordningen återställas. Lad har vart lite upprörd den här gången, dels har han väl ”ålderns inne” men förutom det påverkas alltid ändringar i flocken och nu när bruna Mer inte är med oss längre har han inte riktig funnit sin plats och roll än. Han tror sig ha en annan roll i alla fall, försöker hävda den platsen men vår verklighet stämmer inte riktigt överens man hans uppfattning. Jag hör de yngre hundarna i hagen på utsidan, de drar igång dagen med en brottningsmatch och lär kommer in och stänka lera och snöslask av sin mot golv och väggar. Tack och lov för deras hundrum som de kliver rakt in i. Om de kommer in vill säga vilket Lass fortfarande inte gör av egen maskin. hur svårt kan det egentligen vara för en smart liten cocker att lösa problemet med att öppna hundluckan? Jag har lärt mig använda slottets nya dörr ordentligt nu med. lagt till den i rutinerna för in och utgång vid promenader och annat och sparar således en väldig massa lerstänk och städning i butiken eftersom det var den vägen hundarna gick in och ut förut. Glada, leriga svansar som vispande mot vitmålade dörrfoder av ohyvlat trä. Ja ni hör precis hur omöjligt det var.
Det ”nya” rummet växer fram på övervåningen med, två steg fram och ett bak som sig bör när man renoverar gamla slott. Inte allt för många oväntade och obehagliga överraskningar än men vi har en golvlutning på säkert fem centimeter och bara två och tio i takhöjd. Innerligt glad för flytspackel och fog kan vi konstatera då vi slår våra kloka icke helt hantverksmässiga huvuden ihop för att lösa det som uppkommer. Vi har närmat oss det roliga stadiet med, försiktigt trevande har vi knappat in oss på det stora möbelvaruhusets hemsida och titta på lämpliga garderober och mjuka mattor. Jag ser tydligt den strukturerade ordningen framför mig, fint ihop vikta tröjor prydligt placerade på avsedda hyllor. Aldrig mer oordning. Det är fint att drömma. Radion spelar Time after time med Cindy Lauper och jag drömmer vidare, försöker greppa tiden som gått, tiden jag har och tiden som jag hoppas ligger framför mig.
Jag börjar med den här fredagen tänker jag. Tar en dag i taget och lägger upp en strategi för hur jag positiv inställning och glädje ska ta mig an utejobbet i regn och slask medan jag ställer mig vid spegeln i badrummet och smetar på nattkräm över torr, trött hud. Det är väl ett brott förmodar jag, att använda nattkräm på daghud men det är så det får blir för dagkrämen är slut. Det är så det blir när man liksom jag alltid är i sista minuten eller lite senare med att köpa nytt när något är på väg att ta slut. Lite mer redo att möta dagen tänker jag sedan lite på alla de hundar jag ska umgås med ute i regnet, hur vi ska flytta samman i en ett fin och tillitsfull samvaro under dagen i träningen vi tar oss för. Som i en dans.
I de vackraste pardanserna är signalerna tydliga men diskreta. Dansens ledare kräver ingen muskelkraft. Ingen behöver ryckas runt. Ledarens roll är att få följaren att trivas och växa. Skapa ramen som ger den platsen och tryggheten. Tilliten. Ansvaret ligger i att vara lyhörd – för sig själv, för hunden, varandra, signalerna och känslan. Balansen. Behålla takten om hunden tappar den, anpassa och justera för att få dansen att flyta. De små anpassningarna som rent av inte når betraktarens ögon eftersom de sker långt innan otakten blir ett faktum. Där vill jag vara i regnet idag.
Namaste
