Tjugonde dag Knut åker julen ut
Vädret är en upprepning från torsdagens tidiga morgon, det vill säga regnet piskar mot köksfönstret i den nattsvarta morgonen igen. Jag plockar undan det sista av julen och samlar ljusstakar och ljusslingor på bordet. Jag kommer sakna dem lite grand men den tjugondedag Knut är det dags oavsett och jag ser fram emot vad som som kommer istället. Lite mer ljus för varje dag och tulpaner på borden. Rosa. Tulpaner på köksgardinen blir det med. Gardinen med domherrarna kom visst inte upp den här vintern heller ser jag när jag tittar upp mot köksfönstret och funderar över om jag ska hänga upp tulpangardinen redan nu. Kvar på gardinstången sitter höstens äppelgardin med flera svenska äppelsorter medan domherrarna ligger kvar i garderoben. Dagarna spinner iväg och tiden går fort. Jag har svårt att hänga med men det gör ju egentligen inget alls om man råkar ha samma gardin året om. Eller ingen gardin alls om det passar bättre.
Den gula valpen har fått en Kong. Hon var med vid frysen och plockade fram den väl medveten om vad som kan finnas i frysen. Hon hoppas varje gång dörren öppnas till de tre hyllorna men procentuellt sett är det ändå få gånger mitt ärende till frysen är till hennes fördel. Men hon hoppas lika förväntansfullt i alla fall. Jag inser att situationen vid frysen blivit en fullträff belöningsmässigt. För henne. Ett exempel på variabel belöning och effekten av det. Jag måste komma ihåg det här tänker jag, påminna mig om hur jag kan använda det mer i träningen. Fast jag kanske inte ska låta den gula valpen stå som mall för någon inlärning när det gäller sådant där något ätbart är inblandat för jag tror hon tillhör gruppen labradorer det forskats om som saknar mättnadskänsla. Jag tror verkligen inte hon skulle ge upp försöken vid frysen hur variabel eller ovariabel belöningen än är. Hon är hunden som aldrig slutar hoppas. När det gäller mat. Nu gnager hon på Kongen i ullbädden under bordet. Blev lite småbesviken först när kongen var frusen tror jag bestämt. Kallt i munnen och för mycket besvär för att få i sig det goda tror jag valpen tänkte och hon hade säkert föredragit den mjuka rumsvarma maten serverad i skål men så blev det inte.
Jag pratade med en vän i telefonen. Hon hade fyllt år häromdagen, nästan lika många år som jag men inte riktigt. Dagen hade varit fin och allt det där men hon undrade ändå vad som hände. Alltså inte under själva dagen men under alla åren. Vart tog de egenlitgen vägen? Jag kände igen mig i vännens tankar för jag undrar jag med. Undrar hur det gick till.. Lite snopen står jag som plötsligt i ett uppvaknande med en ny insikt och förstår inte riktigt hur jag hamnade här. Jag begriper verkligen inte det här med tid. Fortfarande inte. Så det är väl bäst att inte grubbla så mycket över det utan leva på tänker jag. Live your dash!
