Tulipanaros är svårt att säga..

Sommarvärmen vände tillbaka till oss idag och barfotafötter trampar på det solvarma trädäcket till doften av nyslaget gräs och allt livet känns ljust, glädjefyllt och varmt. Ett hallelujamoment kommer över oss ikväll då bromsskivan som lämnats åt sitt öde sedan igår kväll plötsligt bestämde sig för att lossna vid ytterligare ett slag med släggan. Vi, särskilt slottsherren, blev så lättade och glada att vi ansåg det nödvändigt att fira segern med en öl. Vi skönjer en tydlig ljusning och semestertrippen nästa vecka är inom räckhåll igen. Det händer faktiskt att det går som man tänkt sig. 

Det gick som vi tänkt oss, eller rättare sagt hoppats på, på dagens veterinärbesök hos Viveca på VM veterinär också. Både fröken Vi och den gule ögonlystes utan anmärkning så nu är ännu ett steg taget mot den planerade valpkullen vi tänkt oss. Fröken Vi ska förstås inte paras med den gule, han ögonlystes igen för säkerhets skull eftersom han fått en förfrågan om en eventuell labradorparning framöver. Fröken Vi ska paras med Tina Jonsson fina och duktiga Cash, (Mer information finns under fliken valpar), om det nu går som vi tänkt vill säga och Kopparhult ska äntligen får nya goldenvalpar. Fast när det gäller planerade valpkullar är det definitiv klokt att inte ta ut segern i förskott. Luttrade som vi är vet vi att hundarna inte alltid har samma planer och tankar som vi har. Men med fyra planerade kullar inom det närmaste året vore det väl skam om inte något av det skall lyckas i alla fall. Tre goldenkullar har vi i tanken, med tre tikar av lite olika typ som vi med spänning ser fram emot att se vad de lämnar. Vi ska försöka övertala Lyra till en parning med så det blir en cockerkull, det vore himla trist om hon inte kunde få chans att föra sin fina egenskaper vidare så vi tänker inte riktigt ge oss där. Hennes möjligen något lite sämre egenskaper får vi ta på köpet, hundar helt utan brister är fortfarande en rätt orealistisk dröm. Tulipanaros är svårt att säga, och ändå svårare att avla fram. Det gäller förövrigt de planerade goldenkullarna också, styrkor vägs mot svagheter, möjligheter mot hinder och så vidare för att i slutänden mynna ut i om vi anser att respektive tik och hanhund har något att tillföra rasen och om de har rätt förutsättningar att bli fungerande jakthundar med retrieverns alla fina egenskaper. Det har vi gjort nu. Tanken är god och besluten tas med det bästa för ögonen även om allt ändå inte alltid går som man tänkt eller blir som man planerat. Tulipanaros är svårt som sagt. Omöjligt rent av faktiskt. 

Aquaseers Cash Out

Vi har haft ledig dag tillsammans idag så efter att hundarna ögonlysts och fått några missade rabiesvaccinationer styrde vi kosan mot skyttebanan. Vi åkte längs en vacker om än gropig landsväg i Bohusläns innersta mot Dalsland och stannade på Kynnefjäll för rastning och fikaintag. Jag hade packat ner några enkla ostsmörgåsar och en hel termos med kaffe och tevatten för en lättsam picknick men missat att kolla om det fanns kaffepulver i kaffeburken. Det gjorde det snopet nog inte så slottsherren fick hålla till godo med ett äpple till sina smörgåsar. Det gjorde han utan protest som tur var. Framme på skjutbanan prövade jag några duvor jag inte testat förut och lyckades få till det riktigt bra. Det här med skytte är vansinnigt kul har jag märkt, om än svårt och stundom tålamodsprövande men jag har gett mig sjutton på att jag ska bli tillräckligt bra på det. Tvåhundra skott, ett par timmar och ytterligare ett hål i plånboken senare åkte vi nöjda hemåt igen. 

Jag undrar förresten när tikarna här har tänkt löpa nästa gång. Tveklöst kommer det att bli att det löper mitt under jaktsäsong men om vi har tur löper Lyra innan första oktober och Vi efter första oktober, så de slipper löp under sina respektive mest intensiva jaktperioder. Men det är väl ett önsketänkande skulle jag tro. Lilla Rota, som faktiskt inte längre är någon valp, borde löpa hon med. Hon är fjorton månader nu så hennes första löp borde rimligen inte vara så långt bort. Kan vi ha sådan tur att de löper alla tre samtidigt kanske? Både Lyra och Vi verkar ha gått in i en löpförberedande tid. Lyra är ständigt hungrig och på lite sämre humör en vanligt vilket de andra genast uppmärksammat. Fröken Vi fäller och kliar sig och ser rätt skabbig ut för stunden. När det är klart och den nya pälsen börjar komma på plats kommer troligen löpet med. Rota vet jag inget om, hon är ett oskrivet kort när det gäller löp än så länge och hanarna har inte signalerat att något är på gång, så det är väl bara att vänta och se.

Searover Shade of The Best

Vår gula Bäst fick sluta helt med sin kortisonkur när han friskskrevs för en vecka sedan och redan efter två dagar utan kortison slutade han fråga efter sin kvällsgodis, det ständiga hungersuget tycks också ha släppt och han letar inte längre att allt möjligt och omöjligt skräp att äta på promenaderna. Jag är fascinerad över hur fort det kan ”gå ur kroppen” men tacksam, den gule är alltid en trevlig hund men ännu trevligare utan matfixeringen. Det är fint att möta honom utan påverkan av sjukdom och medicin igen och det ger mig ytterligare än påminnelse om att verkligen ta tillvara på den tiden vi får tillsammans med våra hundar. Just nu längtar jag lite efter min nya labradorvalp faktiskt. Efter en mjuk valppäls att borra ner ansiktet i och att ha en valps lena, oförstörda trampdynor mot min hud. Det är dags nu när Rota inte längre är en valp, dags för en ny, nu när navelsträngen är klippt och hon sover med resten av flocken. Tillsynes nöjd utan mig. Om en dryg vecka är labradorvalpen Min här. Om ytterligare två veckor kanske jag längtar efter att hon ska bli vuxen. Vi får se. Livet är förgängligt.