En gästblogg

Idag gästat bloggen av en gästbloggare. Jätteroligt tycker jag! För några år sedan lärde jag känna Jennie när hon dök upp på kurs hos oss med sin flathane. Sedan dess har tiden gått och Jennie och Henkes hundflock har utökats med pointer och labrador. Vi har kommit att bli goda hundvänner och träffas gärna för gemensam jakt eller träning av våra hundar när tillfälle ges. Självklart blir det också många intressanta och givande diskussioner när vi ses, om hundar i allmänhet, träningen av dem, jakt och hur det är att leva med hundar i flock. Och om livet i stort förstås.

Här kommer Jennies inlägg:

Universitetsexamen i coaching och konflikthantering 

En bekant postade ett inlägg på instagram. Efter två timmar i skogen med sin familj kunde hon konstatera att universitetsexamen i coachning och konflikthantering är ett krav där familjen utgjorde det empiriska materialet för analysen. Några delar av familjen var mer framträdande än andra ska tilläggas. Min instinktiva respons på inlägget var ”det är bättre och lättare med hundar” vilket inläggsmakerskan instämde i (”alla dagar i veckan”). Ja, hon är inte bara mamma utan också hundägare. Hunden nämndes inte i inlägget, men noggrann som hon är med sina hundar förmodar jag att den skötte sig exemplariskt. Nu har ju inte jag några egna barn, men jag har fem hundar. Eller ja, det beror lite på hur man räknar. Två pointrar kan, i vissa fall, räknas som åtminstone det dubbla antalet retrievrar – utan tvekan! Detta utgör också mitt argument när sambon vill köpa ytterligare pointer. Nej säger jag, men du då säger han, varpå jag förklarar att tre retrievers inte är i närheten av två pointrar – på flera plan!  

Jag funderar på om examen i coachning och konflikthantering krävs när man har hund, i likhet med barn. Det finns ju vissa skillnader, men också likheter, mellan barn och hundar. Under veckan har tankarna funnits med mig när jag varit ute med, eller på annat sätt, socialiserat med våra hundar. Tidigare pratades det ju mycket om ledarskap i avseendet hundägarskap. Du ska vara en ledare för din hund, den ska hysa respekt för dig och göra som du säger åt den. Synen på relationen hund och förare har förändrats under åren. Förr var det mer fokus på dominans och ledarskap i strängare betydelse. Av egna erfarenheter tycker jag mig kunna se en skillnad i syn på förarens roll beroende på vilken ras det gäller. Inte sällan finns en historisk koppling, dvs. att synen på samt fostran och dressyr av hunden baseras på tidigare rådande uppfattningar. Inte sällan betonas det hur den egna rasen ”kräver” en viss typ av hantering, t.ex. på grund av lynne och nivå av jaktlust. Att basera fostran och träning av hund på förutfattade meningar, med vissa inslag från den ”gamla skolan”, tänker jag är lite problematiskt. Det torde innebära en syn som innebär att alla hundar är likadana och kan fostras på samma sätt, så länge de är av samma ras. Individperspektivet lyser med sin frånvaro. Detta kan relateras till organiseringen av skolan, där man på något vis förutsätter att 25 barn lär på samma sätt och i samma takt och kan följa samma undervisningsplan. I mina ögon, problematiskt även det.  

Med fem hundar i flocken ser jag det omöjliga i att hantera dem alla på samma sätt. Det är fem olika individer vilket innebär olika personlighet, förutsättningar, inställning, jaktlust, tålamod, känsloliv och så vidare. I sin tur innebär det ett krav på lyhördhet och flexibilitet hos mig som ägare och förare. Att kunna läsa av sin hund och förstå vad som är bäst för den och hur varje situation kan hanteras bäst. För mig har det en stark relation till coaching, och tankarna går vidare till både idrottsvärlden och arbetslivet. Visst har jag hellre en tränare eller chef som coachar och hanterar olika situationer som dyker upp snarare än som ”dominerar” och som inte lämnar utrymme för flexibilitet eller situations-, eller individanpassning. Det låter kanske banalt, men om man tänker på kraven vi har på våra hundar och vad vi begär av dem så är det nog inte så dumt med lite hederlig ”team-spirit” och en inställning av att vi gör det här tillsammans, snarare än att skylla på hunden om något går fel.