Utan tivel blir man aldrig riktigt klok- Tage Danielsson
Jag återkommer ofta till ordet lagom. Det är mycket jag vill ska vara lagom. Lagom är ett bekvämt och bra ord som håller möjligheterna öppna med. Förlåtande. För vad som är lagom är inte mätbart och upp till var och en att avgöra. En skön motpol till alla mätbara resultat tänker jag. Så nu skulle jag vilja beställa lagom mycket vår till mars början. Milda lagom grader, lagom mycket sol, vind och regn så jag kan fylla blomlådorna med penséer och bli lagom solbränd under dagarna jag tillbringar utomhus med lagom mycket hundträning.
Den där tiden på året då hundarnas bajshögar flyter ihop med alla annat i den gråbruna skalan så till den milda graden att jag inte finner dem förrän jag sätter foten på dem är här nu. Och leran sitter i tjocka lager under stövelsulorna och smetar långt upp till låren på överdragsbyxorna och hundrummet ser ut som det är målat med sådana där flingor i färgen som var så populära på garagegolv på åttiotalet och jag hinner aldrig ställa undan mopphinken för jag jagar leriga tassavtryck på golven och torkar rent lerstänk från väggarna när någon glad hund, och det har vi många, viftar på svansen så lera och smuts skvätter överallt. Då. När allt är exakt så minns jag att det var precis vad jag önskade. Barmark och plusgrader. Fritt från snö och kyla. Det här vad var jag fick. Och jag tar tacksamt emot. Såklart.
På eftermiddagen ser jag sorkjägaren sitta på en av staketstolparna ut mot åkern. Han sitter stadigt med klorna slutna om stolpens topp och stirrar intensiv mot gräsmattan. Bryr sig inte alls om min närvaro utan verkar helt trygg med den. Jag tittar en stund, ser hur han fixar sin vråkblick innan han dyker ner på marken. En sork mindre tänker jag nöjt. Vi har många sorkar men han gör ett gott jobb med att hålla efter dem. Han och han förresten, det kan mycket väl vara en hon. Jag kan inte könsbestämma ormvråkar på stolpar men vråkens huvud och blick ser ut som en han så därför benämns han med ”han”. Det har varit fler fåglar i rörelse idag, en grupp gäss i v-formation flög förbi och Lass var fascinerad. Följde dem fokuserat med blicken tills alla hade försvunnit över grantopparna. Jag lätt henne titta klart innan vi fortsatte vår träning. Det kändes bäst så, mest rättvist mot henne. Vi tränade lite stadga och gjorde några korta linjetag efter gässen passerat. Jag har börjat gör lite mer seriösa apporteringsövningar med henne nu, som linjetag där vi lägger eller kastar ut en apport. vänder bort från den och går en sträcka innan jag vänder upp och skickar henne tillbaka. Kvicktänkt och lättlärd vet hon redan efter några gånger vad som väntar och går fint vid sidan och sätter sig spontant när vi vänder upp mot apporten. I koppel kanske jag ska tillägga. Full fart ut och full fart hem igen har hon med. Om det inte råkar ligga någon väldigt intressant i linjen på väg hem för då kan det hända att det tar över och Lass glömmer av sig en aning om inte jag agerar snabbt. I dag var det en fågelskit. Från gässen?
Det märks att det är ljusare på eftermiddagarna nu och efter jobbet fanns det fortfarande att par ljusa timmar kvar. Jag bestämde mig raskt för en träningsrunda med Vi och Besta eftersom de löpt klart nu och således också vilat klart. Som ystra unghästar studsade de runt på fältet när vi gick i väg. Jag hade laddat med apportkastare och tennisbollar och tänkte mig att de skulle få släppa loss ordentligt med några markerade områden. Så blev det också men ändå blev det inte riktigt som jag tänkt så det var med en lite fadd känsla jag gick hem igen. Nåväl. De kommer nya dagar och fröken Vi var i alla fall på hugget. Den fadda känslan beror möjligen lite på att lilla Tills knä hade sitt första bakslag sedan i somras i går med. Suck. Någonstans hade jag väl hoppats och inbillat mig att det aldrig skulle hända igen, att musklerna byggts upp ordentligt och stärkt upp runt knät så det skulle hållas på plats. För alltid. Som tur var kom knät rätt snabbt i igen den här gången och hon verkade inte nämnvärt påverkad av det, hon gick snabbt över till sitt trebenta läge och sprang lika snabbt och glatt som vanligt. Men jag blev förfärligt deppig av att se det förstås. Påmind om ur det var och hur det kan bli. Tvivlande.
Förresten. Årets första trana landade vid Hornborgasjön idag. Nu är det snart vår på riktigt. Wiie!!
