Vikten av vardagslydnad
Jag funderar över vart mina kvällar tagit vägen när jag sätter mig vid datorn och inser att klockan passerat tjugoett och trettio. De långa mörka kvällarna med tid för innepyssel och eftertanke är på väg att bytas ut till långa ljusa kvällar. Inte mig emot såklart, jag har längtat efter ljuset och mer utetid. Men jag kommer faktiskt att sakna kvällarna känner jag. Däremot kommer jag inte sakna de nordliga vindarna när de upphör. Kroppen är genomblåst, utkyld och motvillig när jag kommer in efter arbetsdagarna i vinden. ”Nordan är kall vilket håll den än blåser ifrån” som vår granne mycket riktigt uttryckte det igår. Nu vill jag ha ljum, mild sydvästan tack, men jag behåller gärna solskenet och högtrycket för all del.
På morgonens promenad idag tog jag med hela flocken. Minus valpen. Under promenaden jobbade vi med lite vardagslydnad. Man bör inte förringa vikten av vardagslydnad, den är ovärderlig för vilken jakthund som helst. Övriga hundar med förstås. Om vi kan lägga grunden i en god vardagslydnad blir resten av träningen så mycket enklare. Och roligare. Dagens hundar fick vänta medan jag tog mig förbi hinder och sedan komma en efter en på inkallningen då jag kallade på dem med deras namn. De placerades ut efter stigen och fick springa förbi varandra i tur och ordning till mig. Det kan de egentligen bra men uppdateringar tycks nödvändiga med ojämna mellanrum. Bäst var övertygad om att han hette Mer idag och fröken Vi flyttade demonstrativt trettio centimeter framåt vid varje namn innan hon bestämde sig för att slå ner rumpan och sitta kvar. Drottning Lyra förstod inte vitsen av träningen alls då hon ansåg sig ha sin fulla rätt i att vara först i allt som behagar henne.
Att hålla styr och ordning på en hel flock hundar kräver en väl fungerande vardagslydnad. Den behöver tränas och hållas efter. Jag kämpar ständigt med det tycker jag, fast stundom något oengagerat är jag rädd. När man lever med flocken i stort sett dygnet om smyger det sig lätt in olater lite här och var. Ibland smyger de obemärkt förbi utan att man märker så mycket av dem och andra gånger tar de större proportioner och blir till ett bekymmer. Gemensamt för dem är att de behöver behandlas om de inte ska komma att ta allt för stort utrymme och för mycket energi från den träningen som är betydligt roligare. Det handlar inte om att göra alla rätt hela tiden men kanske att försöka minimera felen så mycket som möjligt. Ord som aldrig eller alltid aktar jag mig för. Vi har inga sådana där bestämda regler i slottet, som att hundarna aldrig får vara i soffan till exempel. De får vara i soffan när vi säger att de får vara där. Däremot får de aldrig vara på köksön eller diskbänken. Det vet de om och kommer liksom aldrig på tanken att ens försöka. Det är möjligt att livet med hundarna hade varit enklare om vi haft strikta, konsekventa regler om allt annat också. En hund som aldrig varit i soffan varken längtar dit eller skapar förväntan över möjligheten att få vara där förmodar jag. På det viset skulle det kanske bli både enklare och rakare men troligtvis rätt mycket tråkigare. Och vem vill ha tråkigt liksom?
