Vilket hundliv
Efter en trevlig kursdag med ett härligt gäng igår var blev det våra egna hundars tur idag. För min del började jag med Mer, efter att baby Till fått frukost och underhållning i ett par timmar, medan slottsherren gick ut med Lakrits och Lyra. När man lever tillsammans med hundar i flock verkar de uppskatta alldeles extra när de får egen tid mellan varven. På några av dem märker jag det tydligare än andra. Bruna Mer är en av dem. Han blir så glad när han märker att det är bara han och ingen mer hund som ska med ut. Han blir alltid glad av att gå ut i och för sig så möjligen är det jag som lägger mänskliga värderingar i tydandet av hans känslor men jag tycker verkligen han blir extra glad. Extra bra kontakt har vi på de där egna turerna med och vi får tillfälle att fila lite på det vanliga hyfset och vardagslydnaden som ofta blir lite bristfällig när flera hundar är med och jag har huvudfokus på de yngre i gruppen. Överhuvudtaget går det mycket tid till vanlig grundträning och hyfs och ordning när man lever med en hel flock hundar. Fokus ligger på att få dem att fungera som grupp och i team, med oss inräknat. Så våra hundar kan inte så många trick, inga alls faktiskt, och inte särskilt många kommandon mer än dem vi använder i dirigeringsträningen. Det kan på sin höjd ”sitt”, eller ”sätt dig ner” som vi tydligen använder oftare än vad vi är medvetna om för det får en helt annan respons än ”sitt”. ”Stanna kvar” både länge och väl kan de med och så vet de vad de heter. Men ordet ”ligg” och vad man ska göra då tror jag inte någon av dem har en aning om. Vi prioriterar att lära dem det som vi har praktisk nytta av i flocklivet och på jakterna och ”ligg” är inte med där. Av någon märklig anledning kan de ”men för helvete” också fast jag själv är osäker på vad det egentligen betyder.
Det sista kommandot behövde jag inte använda alls tillsammans med Mer idag. Vi byggde mer på kontakt och feelgood tillsammans i vårsolen. Den bruna fick söka efter morkullor, vi tränade en del stopp med belöning och fotgående mellan sökpassen. Även hundar på sitt nionde år behöver vanlig grundträning och uppdatering mellan varven. Sedan tränade jag fröken Vi medan slottsherren gick ut med Lad. För hennes del blev det ”gå dit jag pekar” med hjälp av sju minnespunkter i kuperad terräng. Kul tyckte Vi som har ganska dålig kondis efter rehabtid och löp och därför var absolut tvungen att slå hål på isen och lägga sig i ett ler och vattenfyllt hjulspår efter träningen. Skitiga hundar är lyckliga hundar tänkte jag när jag gick hem med den lerinpackade hunden. Efter det tränade vi gulliga Lillie och Min tillsammans. De båda halvsystrarna vid varierade markeringsövningar och en eller annan linje. en spännande doft som var osynlig för oss tvåbenta störde ut Min på en av markeringarna men det jobbade vi igenom. I samma område igår hade några av kurshundarna svårt att reda ut vittringen och var märkbart störda. Då tänkte vi inte så mycket mer på det men efter dagens träning insåg vi att det måste vara något särskilt med just det området. Kanske blodspår från något framdraget vilt från sista jakten eller något helt annat. Osynligt för oss som sagt men tydligt för hundarna. Förresten hann vi med ytterligare än runda med Lakrits och Vi där de fick några dolda dirigeringar var och en avslutande sökuppgift. Man hinner mycket när det är ljust nästan till arton och trettio.
När hundarna var färdigtränade kom grannarna på besök för lite valpgos i trädgården. Baby Till tog aktivitetsrekord och var mer vild en tam en stund och gulliga Lillie tyckte grannarna var fruktansvärt skrämmande. Hon har dessvärre lite svårt för människor den duktigt unghunden och det är helt tydligt hennes svaga sida i det virrvarr av gener i mentala egenskaper hon utrustats med. Det är tur att hon inte var tänkt att bli terapihund eller utbildas till något annat socialt yrke för där hade hon inte passat, som jakthund lär det troligen inte bli några bekymmer för i övrigt består hon mest av styrkor vad vi har kunnat se så här långt, och arbetsmotivation har hon i överkant.
Kvällen har hittills varit ovanlig lugn då baby Till sover efter dagens uppståndelse. En skogsmulle hann vi med också hon och jag, hennes allra första utanför trädgården och det var både spännande och en smula otäckt. Två stora händelser i en liten valps liv på samma dag så det är fullt förståeligt att det behövs sömn för återhämtning. Jag hoppas bara att hon inte vaknar klockan fyra i morgon och känner sig utvilad och jättepigg, för det lär inte jag göra.
