What you put in is what you get out
Jag börjar dagen med att kolla vädret. Ligger i sängen omsluten av mörkret och hör hur det blåser upp och någon öppnar kranen så regnet vräker ner utanför det öppna fönstret. Den första känslan som slår mig är välbehag. Det är fint att höra hur naturen lever om och det är ett bra tag sedan jag hörde ljuset av porlande regn från takrännorna. Jag kommer ledsna såklart, troligen redan innan dagen är slut men just nu känns det fint. Jag väcker den sovande valpen, lyfter upp henne i famnen och får en diskret mjuk puss till svar innan jag bär ner henne för trappan och ut i regnet. Jag undrar om det är genetiskt. Det där med bra nattsömn och sov rutiner för lilla Lass sover sig igenom hela långa natten utan att jag hör ett knyst precis som sin äldre halvsyster Till. Hon som inte väckte mig en endaste natt under hela sin valptid.
Nu är de vakna hur som helst, de båda halvsystrarna och det tar sig an dagen med en avundsvärd energi och livsglädje medan jag väljer en lite långsammare strat vid temuggen. Även om jag betraktar mig som morgonmänniska har jag inte i närheten av den energin de två cockrarna har men livslusten toppar i alla fall. Välkommen nya orörda dag tänker jag och blickar tacksamt ut över fälten och skogen utanför där färgerna börjar gå skifta mot höst. Lilla Lass har gett sig sjutton på att hon ska ha ner mina fina tovade höstäpplen från fönsterbrädan men när det inte lyckas, hon är för kort i rocken, attackerar hon istället min birkenstocktoffel som jag klivit ur. Hon har klass den lilla, verkar veta vilka saker hon ska satsa på om hon ska sätta tänderna i något. Hittills har hon siktat in sig på det dyraste eller sådant som gör störst åverkan.
Det är spännande med nya valp. En ny individ att lära känna. Spännande, skitjobbigt och helt självvalt. Jag är så nyfiken på hur hon ska bli, vet såklart att mycket av det hänger på mig. Det gör det alltid och hundar förträfflighet har ett väldigt nära samband med dess förare. Oundvikligen. Du får vad du ger helt enkelt. Med viss modifikation förstås. Fast helt allvarligt så är en väl fungerande hund väldigt lite av en slump, det är många timmars medveten närvaro, träning och engagemang som krävs för att nå dit. Inte just antalet dagar och timmar men närvaron och engagemanget du ger i de stunderna du umgås med hunden. Allt eller inget.
Så släpper jag funderingar, lägger valpen att sova och går jag ut på den första morgonpromenaden. Hör rasslet i asparnas toppar, någon som kvittrar diskret, hundarnas andning vid min sida egna htill mina egna hjärtslag. En liten, liten del av något väldigt mycket större tänker jag och trampar på. Jag drar åt snoddarna till regnjackans luva oh vänder blicken mot marken när regnet ökar i styrka. Hundarna springer som aldrig förr lika glada oavsett vädret utom Lyra som ser ut att vänta på att jag ska fälla upp ett paraply åt henne. Så mycket klokskap i en och samma hund. Vår cockerdrottning och min livs coach. Som jag förövrigt kan bli vansinnigt irriterad på emellan varven. Det är nog så äkta relationer är tänker jag och sänder en uppskattade blick till den bestämda cockerdamen och även om hon inte synbart drar på munnen ser jag att hon svarar mig med ett leende.
