”Why may I not go out and climb the trees?”

Slottsherren är nöjd. Skyttet igår på årets sista andjakt gick bra. Att säga förträffligt vore kanske att ta i men vi kan sträcka oss till väldigt bra. Övning ger färdighet som med allt annat man tränar på. Jag funderar på hur slottsherren ska hantera det nästa år då även jag tänker vara med och skjuta. Hur han ska hantera konkurrensen. Utmärkt förmodligen eftersom jag ligger sådär tjugo år efter i träningen och troligen får vara nöjd med om jag klarar att hantera bössan på ett säkert sätt. Men jag har gett mig sjutton på att jag ska ta tag i skyttet och kunna skjuta över min egen hund. Eller mina egna hundar rättare sagt. Jag vill kunna husbehovsjaga tillsammans med hundarna och slottsherren. Jag är inte ute efter några trofeer men vill gärna få en god middag på bordet. Tillsammans med de egenodlade grönsakerna kommer vi äta med gott samvete och god aptit varje dag. För visst är drömmar till för att uppfyllas och upplevas?

Det är lördag kväll och dags för nedvarvningen medan mörkret hägrar utanför slottets alla fönster. I gatlyktors frånvaro blir det mörkt men aldrig helt svart. Stjärnorna kan ses och studeras kvällar då det är klart. Fast det har varit en bristvara detta års november. Sällan har väl en november varit så grå som i år, men jag har trivts ändå och inte bekymrat mig allt för mycket av mörkret. Inte alls faktiskt. Det jag möjligen bekymrar mig något över är att möta eventuella vildsvin om jag går ut när det är mörkt. Så jag avstår helst. Slottsherren såg ett pärlband av tjugo vildsvin i olika storlekar springa över fältet utanför badrumsfönstret mitt på dagen idag. Så visst finns de här även om risken att springa rätt in i dem förmodligen inte är så stor. I dagsljus har man också fördelen av att se dem i tid som inte är möjligt i mörkret. Jag läste precis om en man i grannkommunen som fick föras till sjukhus efter att han och hans hund blev attackerade av en älg på kvällspromenaden. Hunden blev ihjälsparkad. En högst ovanlig händelse förstås men det finns skäl till att iaktta försiktighet i mörkret med både älgar och grisar. Så vi håller oss inne ikväll, njuter av Daniel Norgren på spotify, varandras och hundarnas sällskap och doften av gulaschgrytan som puttrar på spisen i väntan på att avnjutas efter träningen imorgon. Ett riktigt långkok blir det, oslagbart om man vill få till en riktigt bra gulasch. Vad det gäller gulasch är tid oslagbart och ofta det som fattas för ett fullgott resultat tänker jag. Goda råvaror behövs också förstås, och en skvätt vin, lite hel kummin, en del andra kryddor och en stor portion kärlek och närvaro i tillagandet. Faktiskt precis som i träningen av en hund tänker jag. Ett bra grundmaterial, mycket tid och passion för det man gör. Och kärleken till hundar förstås.

Jag har varit ute med Rota en sväng idag. Vår egentid tillsammans har blivit lite eftersatt de senaste dagarna då mörkret satt stopp. Men idag tog vi en tur. Tillsammans med slottsherren. Rota är rolig i terrängen, som jag skrivit tidigare så gillar jag verkligen det jag ser. Jag gillar däremot inte riktigt lika mycket att hon tar sig lite större friheter än vad hon gjort tidigare. Hon håller på att kapa navelsträngen och jag är inte färdig för det än. Fast som slottsherren sa så är det mycket riktigt min uppgift att se till att det inte blir så. Att jag behöver vara mer aktiv och genomtänkt i det jag gör så jag utvecklar henne åt det hållet jag vill. Håller fast i navelsträngen. Jag är tacksam för slottsherrens tips och tankar men jag stör mig en del på att jag inte kommer fram till det själv och tar tag i det. Tydligen ska man behöva ha någon som petar, knackar en på axeln och styr en rätt när man svajar, tappar fotfästet och förmågan att tänka själv. Irriterande nog vet jag ju att han har helt rätt. Tänk ändå vilken tur att jag har honom. Kärlek.