Den långa vägen
I morse låg dimman över fälten när vi steg upp och luften var ännu lättare att andas. Ännu ett tecken på att sommaren går mot sitt slut. Dimman lättade strax och ersattes av en ny dag med högsommarvärme och klarblå himmel. Det har blivit en angenäm vana med det här vädret den senaste tiden och vi verkar få behålla det ännu några dagar. Jag som gillar mycket av det mesta har inte tröttnat än och tar fortsatt tacksamt emot.
Det blev en sväng till skjutbanan idag. Det går sakta framåt med skyttet och jag känner mig allt bekvämare i situationen. Idag delade jag en skyttelektion med Maria som är här på besök. Skitkul på ren svenska! Och ännu en gång slogs jag av hur instruktionerna vid skyttet är direkt överförbara till hundträningen. Den mentala träningen. Förberedelsen och att ha en tydlig plan. Bakom, ikapp, förbi. Klara, färdiga, gå. Att det inte finns något utrymme att tveka, man måste tro på det man gör och på sig själv. I hundträningsfallet måste man tro på sin hund också. Det är alldeles väldigt kul med skytte, och med mental träning och det enda jag möjligen ångrar med skyttet är att jag inte tog tag i det mycket tidigare. Å andra sidan har jag skaffat mig en hel del erfarenhet under åren genom att stå vid sidan om som apportör eller spanielförare. Där har jag haft tid att studera skyttet och jag har lärt mig en del om avstånd och omöjligheter, hur fåglarna beter sig och vilka situationer man kan hamna i. Jag tror det har varit en bra skola det med även om det inte hade skadat om jag hade kommit igång med mitt egna skytte åtminstone lite tidigare. Häromdagen läste jag en artikel i Shootinguk, det var en intervju med Bill Meldrum som varit engelska drottningens gamekeeper i sådär ett femtiotal år. Bland annat berättade han att han ansåg att man som hundförare på field trials(prov på praktisk jakt) gjorde klokt i att börja lära från grunden. ”I think it would do most traillers good if they had to spend two years in the beating line, then spend two years picking-up before they could run in a field trial”
Klokt och precis så tänker jag. Precis så funkar det allra bäst inom väldigt många områden. Inom café och restaurangbranschen till exempel där de allra flesta som börjar jobba där får börja i disken, sedan i serveringen och efter det sedan kanske gå vidare till köket. Alla som liksom jag har jobbat där vet nog hur viktiga alla de där stegen är för att man ska få förståelse för helheten. För att jobbet ska bli bra. Lika självklart blir det i hundträningen och i jakten. Om du inte varit där, om du inte gjort jobbet och skaffat erfarenheten längs vägen hur ska du då kunna ha förståelse för jaktsituationen, skyttet, hundarnas arbete och helheten? Och som alltid- erfarenhet kan man inte få annat sätt en att skaffa sig den. Genom att delta, lyssna och lära av dem som kommit en bra bit på väg. Så det gäller att ta vara på de tillfällen som dyker upp, även om det är slitigt, kostar en del och vägen kan kännas lång. Är det inte den praktiska jakten med retrievern som är målet utan istället att bli duktig förare på workingtest eller b-prov så gäller samma där. Åk och titta, gå på kurs, var funktionär, lyssna på domarens genomgång av ekipagen, titta på andra duktiga hundförare, studera, sålla, fundera och intressera dig och starta själv när tillfälle ges. Gå på jakt om du för möjlighet, i drevet, som viltbärare eller picking-up. Det är garanterat väl investerad tid. Om du nu brinner för fågeljakt, småviltsjakt och apportörens roll i sammanhanget vill säga.
Till kvällen blev det lite svalare. Då tog vi utvalda hundar till sjön för en stunds träning. Markeringar och några linjer i näckrosor. Den gule labradoren kämpar. Markeringar är fortsatt inte hans starka sida. Inte sjutton vet jag om dirigeringar är det heller men det är i alla fall bättre än markeringar. Fast på det hela taget är han bra. Jag tror han fortsatt bränner en del mental energi bara på att simma bland näckrosorna, på att det ät lite kämpigt och att han inte riktigt har koll. Gröna, tunga dummy bland näckrosblad kräver koncentration och han är nog i ärlighetens namn mest van vid att finna dummy på mer eller mindre blankvatten. Svåra i och uppgångar är han en mästare på så något har vi fått till men mörka dummy i tät vattenvegetation behöver vi utöka erfarenheten på. Bruna cockern Mer löste däremot sina uppgifter klockrent. Lite enklare och lite mer spanielanpassat men i alla fall. Vattenosäkerheten som vi såg lite av i sommarens inledning märktes inte alls. Övning ger färdighet och det har vi som bekant hört förut. Fröken Vi har också gjort framsteg, särskilt i dirigeringsarbetet. Själva vattnet har nog aldrig varit ett hinder för henne för all del men tryggheten i dirigeringar är inte på plats. Än. Lakrits var Lakrits som vanligt. Trygg, säker, lyhörd och farbroderlig. Ge mig en uppgift och jag löser den tycks han säga. Precis det självförtroendet vi hoppas kunna ge alla våra hundar med tiden. Tid är en viktig parameter i träningen för med den kommer erfarenhet och trygghet. För både två och fyrbenta.
