En styrka att vara envis?

Det blev skytte igen. En timme på skjutbanan. Ett rätt stort antal skott senare kände jag mig glad, nöjd och tillfreds. Inte för att det gick så bra egentligen men för att det var så kul. Så mycket fokus, mindfull och mental träning att tiden nästan står stilla under timmen vi skjuter. Samtidigt som den rusar förbi. Jag gillar det verkligen, långt mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra när jag började med skyttet för ett och ett halvt år sedan sådär. Speciellt det där mentala fokuset som krävs. Närvaron och koncentrationen. In i bubblan. eller det mentala rummet som man också kan kalla det. Som med mycket annat nytt man tar sig för tar det lite tid att komma in i det nya. I början kände jag mig stel, osäker och obekväm med min bössa. Det var viktigt hur dagsformen var, att jag hade rätt kläder så jag kunde göra anlägget rätt, inget fick vara i vägen, och allra helst ville jag ha skjutbanan helt för mig själv. Men jag kom rätt fort över det. Borta är det obekväma och stela. Nu tänker jag inte längre på vilka kläder jag har på mig, om något är i vägen eller vilket öga jag måste blunda med. Det gör inget om skjutbanan är full av folk och rekylen stör inte, jag blir inte blåslagen varken på kinden eller axeln. Inte ens sista gången då jag sköt med slottsherrens bössa som är helt ny för mig. Skyttet rullar på nu. Det är upp som en sol och ner som en pannkaka, och upp igen. Precis som i hundträningen gäller det att ligga i med träningen, ge det tid och inte ge upp när svackorna kommer. För svackor kommer såklart, mer eller mindre djupa. Jag lär mig mycket av skyttet med, och av skytteinstruktören. Bland annat att släppa taget om de lerduvorna jag inte får kläm på och inte slösa bort energi och skott på dem. Svårt för mig eftersom jag har svårt att lämna något utan att ha funnit en lösning eller ”gjort klart”. Har jag börjat skjuta på en lerduva vill jag träffa den innan jag ger mig. Som om det skulle vara ett misslyckande om jag inte gör det. Envis. Jag behöver lära mig att strunta i den duvan, släppa taget om den utan att grubbla över det och repetera en lite lättare duva i stället. Öka på självförtroendet genom lite fler lyckade repetitioner och inte låta den svåra lerduvan få för mycket fokus. Samma tänk behöver följa med i hundträningen. Det är ofta dumt att försöka traggla igenom en övning av ren envishet. För att man inte vill ge sig. Det är inte att ge upp om man väljer att lämna en krånglande apport. Tvärtom är det smart. Bättre att backa ett steg eller två i träningen, repetera på lättare nivå några gånger till och bygga på självförtroendet hos hunden och boosta teamet för att sedan försöka med det svåra igen.

Det blev jakt med. Varje gång jag är säker på att det är säsongens sista andjakt för vår del dyker det upp en till. Mycket trevligt när tillfället ges förstås, men med hälften av den stabila hundstaben sjukskrivna är vi lite begränsade. Bruna Mer får jobba på, vilket han är lycklig över såklart, Lyra med, och unghunden har fått ta en betydligt större roll under säsongen än vad som först var tänkt. Men det blir bra det med. Ett riktigt snyggt sök med avslut på en skadad and i ett kålfält blev en sista bra erfarenhet för henne för i år. För nu var det väl ändå den sista andjakten för oss. Tror jag. Eller…