En hyllning till Vezzlan
Det finns hundar som fastnar lite extra, som dröjer sig kvar och lämnar spår långt efter de försvunnit. Vezzlan är en av dem. Ibland tänker jag att man kommer extra nära dem man upplevt tråkigheter med, dem men kämpat tillsammans och gått igenom svårigheter med. Vezzlan är en av dem. Eller var kanske det heter. Det började egentligen redan när han och hans syskon föddes. Det är en dag jag sent ska glömma av många anledningar. För det första blev valpningen komplicerad, jag satt i valplådan med Lykka och såg hennes kämpande som inte ledde till någonting vart alls faktiskt. Jag funderade över om hon var värksvag eller om valpningen kanske ändå inte kommit igång riktigt än. Samtidigt var mina goda vänner i Italien för att hämta hem två andra goldenvalpar vi beställt från en uppfödare i Ligurien. Självklart krånglade det där, hyrbilsfirman försökte kräva dem på pengar för skador de inte orsakat och pengarna var dessutom slut eftersom allt var dyrare än i Italien vad vi beräknat. Då fanns inte heller swish eller snabba internetöverföringar utan bara långsamma sådana eller kontanter. Jag som satt i valplådan med mobilen och en knastrig linje från Italien kände mig rätt maktlös för stunden men lovade försöka ordna med överföringen. Med valpningen hände fortfarande ingenting förutom att en del fostervatten kom ut. Lite hoppfull tänkte jag då att första valpen verkligen borde vara på väg. Men ingen valp kom. Däremot ytterligare ett telefonsamtal. Från polisens insatsledare som satt med min då fjortonåriga son vid en husbrand som han tillsammans med ett par kompisar orsakat när de luntade. Vissa dagar är bara för mycket och den 2a april 2007 var en sådan dag. Fortfarande fast i valplådan utan valpar fick jag tag på sonens far som lovade komma till undsättning och åka direkt till sonen på brandplatsen medan jag själv smått panikslagen ringde djursjukhuset då Lykka börjat kräkas våldsamma mängder vitt skum. ”Nu är det bråttom” var svaret jag fick från den bestämda djursköterskan. Snabbt som ögat ringde jag hem slottsherren från jobbet och förberedde bilen medan jag försökte hålla nerverna i styr och inte tänka på sonen, branden och Italienresenärnernaoch döda valpar och tik allt för mycket. Framme på djursjukhuset blev Lykka omhändertagen direkt och slottsherren och jag infösta ett rum. Det dröjde inte lång stund, inte som jag minns det i alla fall, innan veterinären klev in genom dörren med en bananlåda fylld med en mjuk blå fleecefilt och några valpar och uppmaningen till oss att gnugga dem varma medan de gjorde klart mammahunden. .
Slottsherren och jag tittade ner i lådan och såg sju små blöta knyten rumla runt i den nya världen. Sedan tidigare var det redan bestämt att vi skulle behålla varsin valp ur kullen, en hane och en tik, en av de små hanarna hade en vit bred bläs och och vitt på bröstet. ”Den ska jag i alla fall inte ha kvar”– var det första slottsherren sa när han kikade över lådans kant. Och resten har ni säkert redan räkna ut. Av de sju valparna var det fem hanar och två tikar och givetvis blev det just den med bläsen som blev kvar. Kanske inte för att slottsherren egentligen valde honom men för att valpen valde slottsherren och då är liksom allt självklart och bestämt. Vezzlan blev kvar i slottet tillsammans med systern Vinna. Resenärerna från Italien kom hem med de tre valparna, efter att ha krånglat sig ur ersättningen för hyrbilen och tagit sig förbi alla tullkontroller. (med fel chipnummer på en av valparna men det är en annan historia som jag får återkomma till en annan gång). Branden som sonen var med orsakade då huset brann ner, eller upp eller vart ett hus nu brinner, ordnade sig med tiden men det var en tuff period på många sätt. Det som var skönt med allt som inträffade då var att jag kände att samhället, kommunen, polisen, psykologen och socialen och alla andra som blev inkopplade den gången faktiskt ställde upp till hundra procent. ” Det krävs en hel by för att fostra ett barn” är en slogan jag hört en gång och jag kan bara instämma. Ensam är inte stark men tillsammans är vi starka. Sonen har nu egen stor familj och en entreprenadfirma. Med tiden ordnar sig det mesta tänker jag, men tid, vänner och stöd från andra behövs. Och det fick vi. Så innerligt tacksam för det.
Och Vezzlan då? Jo då med tiden ordnade det sig för honom med även om det började något knackigt. Vid fem månaders ålder började Vezzlan halta rejält och vid senare veterinärkoll och röntgen visade det sig att han hade lösa benbitar i vänster armbåge. Prognosen såg verkligen usel ut men vi valde trots det att operera hos specialist på Strömsholms djursjukhus. Med ett sort hål i plånboken hämtade vi upp den fortfarande groggy unghunden på Strömsholm idén dag i december och möttes av beskedet att det verklige såg illa ut och att de även vill rensa den andra armbågsleden en månad senare för säkerhets skull. Så med ännu ett hål i plånboken och en natt på ett mysig vandrarhem inväntade vi Vezzlan i Strömsholm en dag i februari.
Hur som helst så ordnades det sig rätt bra efter ett drygt halvårs konvalecentperiod. Vezzlan artade sig väl, drog på sig några tokbeteende på grund av den långa rehabtiden men växte med tiden. Slottsherren tränade honom och startade på prov i nybörjarklass med varierande resultat men så gick proppen en dag, ettan i nybörjarklass ramlade in och sedan flöt det på. Vezzlan utecklades till en synnerligen god apportör och tog sig raskt upp i elitklass på b-prov. Han hann också med att koras till Goldenmästare, ta ett förstapris i elitklass på b-prov(där han gick i par med systern Vinna och mig som också belönades med första pris), tilldelas funktionärernas pris tillsammans med syster Vinna och sedan vinna den svenska laguttagningen till Nordiska tillsammans med ett par goldenvänner. Efter lagtävlingen till Nordiska åkte vi vidare till Värmland för att hålla kurs på en goldenweekend och där tog sagan abrupt slut. Efter ett bad i en skogstjärn blev Vezzlan blockhalt och ville knappt gå. Jag tror vi båda förstod precis vad det innebar men inte riktigt ville inse det. Efter Värmlandshelgen var bara Vezzlan med oss ytterligare en vecka innan han fick somna in. Vezzlan är sedan länge borta nu men den blå filten från den dramatiska födseln finns kvar.
Slottsherren och Vezzlan fick sex år tillsammans. Vi fick alla sex år fina tillsammans. Sex år som var var värda vartenda hål i plånboken och varenda dag vi slets mellan hopp och förtvivlan. Men också ett smärtsamt slut precis när allt var som bäst som fick oss att lova varandra att inte göra samma resa en gång till. Den känslomässiga investeringen blev alltför stor även om vi absolut inte ångar något av den. Berättelsen är en hyllning till Vezzlan, en mycket speciell hund, men också en påminnelse om att ta vara på de dagarna vi får tillsammans med våra hundar och att det mesta faktiskt ändå ordnar sig med tiden med både barn och hundar även om det kan kännas ordentligt mörkt för stunden.
