Leende guldbruna ögon
Den svarta unghunden löper. Efter ett par dagar med misstänkta små bloddroppar på golvet vet jag nu var de kommer i från. Men det krävdes lite detektivarbete inledningsvis innan jag fick träff på var blodet kom från. Först trodde jag att det kom från Mer eftersom han lyckade springa in en vass granpinne i ljumsken under ett träningspass tillsammans med slottsherren och Lad. Det gjorde rejält ont, det såg jag på den bruna så vi fick pausa och vila i knät en stund. Men bara en kort stund för Mer blev otålig att komma igång och jag bedömde såret som ytligt och utom fara. Men så blev jag orolig såklart, när vi fann bloddroppar i bädden där han brukar sova nerbäddad under fällarna i sällskap av det stora mjukiselefanten som får ersätta den nästan odödliga grisen. Rädd att jag missat en sårficka eller en bit pinne som kilat sig fast under huden. Så Mer undersöktes igen, i slottsherrens famn under kökets starkaste lampa och mina vaksamma ögon, med läsglasögon för säkerhet skull. Men det såg bra ut, bara ett ytligt skrapsår och inga dolda sårfickor. Efter det stod Lyra på tur, för jag tyckte mig hitta blod även på golvet vid soffan och hon var den enda hunden som vistats där (av någon outgrundlig anledning) under dagen då blodfläckarna uppkom. Vi hittade inga defekter på henne heller och blodet på golvet vid soffan visade sig vara resterna av svartvinbärsgele efter en sent intagen måltid vid soffbordet. Återstod de två unga tikarna och efter att ha ”duttat” dem med toalettpapper ett par vändor fick jag träff på Min. Så nu vet vi. Min löper. Ungefär åtta månader efter sitt första löp så det får väl anses lagom. Täta löp är inget önskvärt och absolut inget vi strävar efter. Vi har haft det på två av våra tikar, en som löpte var tredje månad och en annan som löpte med fyra och en halv månads mellanrum. Med så täta löp blir det svårplanerat med det mesta, lägger man lite hormonpåverkan på det med är det lätt att räkna ut att det inte blir många fria välmående månader kvar till träning och jakt. Så jag är nöjd nu, de tikarna vi har löper alla med ungefär sju till åtta månaders mellanrum. Utom gulliga Lillie då för hennes löpcykler vet vi ingenting om än ung som hon är. Jag hoppas lite på att hon hänger på sin storasyster nu, så vi får det avklarat. Dessutom hade det varit väldigt praktiskt om de två kunde synkronisera sin löp tycker jag. Precis idag fick jag faktiskt ett meddelande från Danmark om att en av hennes kullsystrar börjat löpa så kanske ligger det rätt i tid för gulliga Lillie med. Vi får se hur det blir med den saken. Ett annat meddelande från Danmark lät meddela att den svarta unghundens far Forest vunnit säsongens sista A-prov med cert. Grattis till det! Jag har såklart informerat den unga svarta om hennes fars förträfflighet. Självklart sa jag till henne att hon absolut inte ska känna någon press men med en liten underton lät jag ändå påskina att jag skulle tycka det var väldigt roligt om vi tillsammans också kunde starta på sådana prov i framtiden. Och att jag såklart inte tackar nej till ett cert heller om det nu skulle bli så. Men vi får se hur det blir med den saken med. Livet är stort och planer kan i kullkastas av det mest oväntade vändningarna. Så den svarta och jag fortsätter att skynda långsamt, ta dagen som den kommer och njuta av de möjligheterna vi ges efter vägen.
Förresten har söta Cleo, Mers dotter som vi deläger med Lisa, varit på ögonlysning idag. Hennes ögon visade sig inte bara vara vackra utan dessutom friska.
