Life is always better with a dog
På morgonen idag tog jag hundarna i omgångar på rejäla avkopplande ”måndagspromenader”. Sådana promenader där både hundar och tankar svävar fritt. Nästan i alla fall. Eftersom vi är mitt i hundförbudstiden får inte hundarna sväva hur som helst i markerna såklart. Men hyfsat kravlöst svävande runt mig är okej det med. Vi behövde det både jag och hundarna, avkoppling och återhämtning efter gårdagens jaktprov. Jag för att vila hjärnan lite efter att ha haft fullt upp fixande inför provet och resultatredovisning och ihop plockande efter provet och hundarna för att det gjorde precis ingenting på hela dagen igår. Slottsherren fick nöja sig med att åka till arbetet och vila upp sig. Det blev ett bra prov igår, det blir gärna det tillsammans med de bästa funktionärerna, hundar och sportsliga deltagare. Hela fem första pris delades ut på prisutdelning, tre golden och två labradorer belönades med första prisen efter väl utfört arbete. Vid prisutdelningen tackade domaren deltagarna för sportsligt uppträdande under provdagen både mot varandra och mot hundarna. Det är bra att uppmärksamma det tänker jag för konstigt nog tycks det inte alltid vara en självklarhet att det är så. Vilket det borde vara såklart. Jag vet inte vad det är som smyger sig in men alltför ofta ser och hör jag hundförare uppträda tråkigt mot varandra och hårdhänt mot hundarna. Vad är det som gör att vi människor tappar humöret och låter misslyckandet gå ut över varandra och hunden? Är det prestigen som spökar och varför låter vi i så fall den ta över? Fast de flesta har hund och hundträning som hobby räcker det tydligt inte längre med att träna och starta på prov ibland, man ska vinna eller placeras högt på resultatlistan och synas på så många vinnarbilder som möjligt för att räknas med. Var tog ”good enough” vägen? Det behöver inte vara fel såklart, problemet är bara att ingen hund i världen varken har bett om, eller har behov av, det och när titlar och resultat väger tyngre än välbefinnande för både hund och människa är vi illa ute. Då höga krav, slentrianmässiga korrigeringar och hårdhänt handling blir vardag för att nå framgång känns det inte längre kul. För min del är träningen och samarbetet med hunden den viktigaste och roligaste och min största utmaningen ligger i att lära mig att försöka förstå hundarna bättre och utveckla samarbetet med dem. Tävlingar och mästerskap är sekundärt. Fast det är klart, om jag väl tagit mig dit och kommit till start vill jag prestera på topp. Göra mitt bästa, tillsammans med hunden.
Lilla Flow presterade idag. I mina ögon gjorde vi ett stort framsteg. Efter ett mindre sammanbrott vid köksbordet, över hur jag överhuvudtaget ska lära mig förstå mig på henne, innan jag ens hunnit ta ut henne för träningspasset så blev träningsstunden med råge godkänd. Plötsligt händer det! En stunds fullständig närvaro på samma planet, och till och med på samma gräsmatta i samma övning. Wow! Det väger tungt. Nästan i klass med en mästerskapstitel. Livet med Flow är fortsatt en ständig berg och dalbana. Jag kan inte minnas när jag senast, om någonsin, kastats så snabbt mellan toppar och dalar, lycka och katastrof i samvaron med en hund. Jag måste lära mig oändligt mycket på detta, om mig själv, om hundars olikhet och om att inte ta något förgivet i hundträningen. Orkar jag?
