Katarina Eriksson

I sitt esse

Härliga, regnfria och ljusa vårkvällar avlöser varandra. Och äntligen har det blivit behagligare temperaturer. Om man så önskar så kan man gå ut och träna eller pyssla i trädgården halv nio om kvällarna och ändå hinna uträtta en del innan mörkret kommer. Frustrerande nog är jag trött på kvällarna och orkar inte riktigt ta tag […]

I sitt esse Read More »

En ny vecka

Vi pausar i morgonsolen och tar lite välbehövlig vila. Vi gick på vildsvin i skogen. Hua!! Efter ett hastigt beslutet tog vi en annan promenadväg. Att konfrontera grisarna mer än nödvändigt kändes inte lämpligt. Med snabba steg tog vi oss därifrån genom skogen. Längtan efter de öppna fälten med fri sikt var överhängande inne bland

En ny vecka Read More »

Känslostormar

Det är lördagkväll. Jag avrundar vid laptopen tillsammans med Daniel Norgren. ” Iwaited for you. All way through. All the way down the line. I waited for you” För stunden har jag svårt att tänka mig någon vackrare textrad. Fast jag lyssnade på Håkan Hellströms halva nya skiva igår, den halvan han släppte vid midnatt förra

Känslostormar Read More »

Who knows

I en glänta i skogen dröjde vi kvar en stund. Det var en sådan morgon. En morgon som behövde tas in med full närvaro. Klarblå och intensiv. Kall och frisk efter ännu en natt med frost, full av fågelsång och doft av fuktig jord efter morgonens hagelskur. Och sol. Det är redan mitten av maj

Who knows Read More »

When the world says ”Give up”. Hope whispers ”Try again”

Jag gillar färger. Olika färger. Särskilt gillar jag brunt i olika nyanser. Tvärtom mot när jag var barn och som de flesta andra ungar gillade de starkaste färgerna mest. I paketen med tuschpennor jag förbrukade på löpande band var alltid alla färgpennor torra och slut efter ett kort tag. Utom den bruna och den grå

When the world says ”Give up”. Hope whispers ”Try again” Read More »

Rulla till toppen