Katarina Eriksson

Lyra fyller år idag. Allas vår cockerdrottning har nått den högaktningsfulla åldern av åtta år. Ikväll är hon inne i köket med oss och firar lite. Till Lass förtret för när Lyra är inne kan hon inte riktigt röra sig som hon vill. Inte ostraffat i alla fall. Jag nickar uppskattande mot den åttaåriga födelsedagshunden […]

..att lämna mobilen hemma. Struntar i att prata med träningskompisarna under tiden du för din hund. Fokuserar fullt ut på dina sinnen och hunden. Känner efter hur vinden blåser, hur marken under dina fötter känns och betraktar underlaget hunden springer på, Läser hundens kroppsspråk på väg ut mot apporten, Följer dess rörelse när den finner

Den första tussilagon. Tranorna på fältet. Ormvråken som spanar från staketstolpen, slår och tar en sork från gräsmattan. Gruset under kängorna och hundarnas smittsamma energi. De tidiga morgonpromenaderna precis då vintern går över till vår är makalösa. Slottet är hyfsat städat efter helgen med, det mesta är i ordning och det känns bra att börja

Söndag. Sol och ledig dag. En sällsynt fin kombination även för en som gillar att jobba. Men det var kallt i skuggan. Där töande inte snön på hela dagen om man letar efter något att klaga på tänker jag. I solsidan däremot, där var det underbart skönt och några små utslagna tussilago lyste i kapp

Det är en förfärlig tur tänker jag. Att man aldrig blir för gammal för nya mål och nya drömmar för jag drömmer stor och mycket och det vore fruktansvärt trist om jag inte fick göra det. Jag drömmer om hur lass oh jag ska skörda framgångar som väl sammansvetsat ekipage i framtiden. kanske lpter ag

Så läser jag igen. Drabbas av insikten om hur mycket det är som inte går rätt till. I hästvärlden den här gången. Igen. Fast inte inom dressyren nu för den här gången handlar det om en hoppryttare som burit sig väldigt illa åt mot sina hästar. Så illa att det kommer gå käpprätt åt h-vete

Ljuset. Det är så fantastiskt med ljuset. Jag tänkte särskilt på det när vi gav oss iväg i mörkret tidigt i går morse för att hinna med ett tåg i gryningen. Alldeles särskilt tänkte jag på det när vi fick stanna på en busshållplats och vänta på undsättning när bilen fick motorfel och minuterna mot

Lass Monster far fram över köksgolvet. Energin är på topp. Som alltid. Lilla Lass har hon aldrig varit, som jag skrivit förut, hon är för rejäl för det, för stark. Nu har hon vuxit en grad till minst, och går under benämningen Las Monster. Så illa är det väl inte förstås men hon fortsätter att

Det är ljust halv sju. Frosten gnistrar på marken och det är inte ett moln på himlen. Jag vågar hoppas på en dag med sol och energipåfyllning. Depåerna är lite låga här så det skulle sitta fint. Jag hoppas den envisa huvudvärken som gjorde mig sällskap igår ska hålla sig undan med. Som en direkt

I ett väntrum någonstans i Västsverige. För visst hamnade jag där. Vågade inte annat, klarade inte fullt ut att lita på min egen bedömning av Lyras tillstånd. Så vi fick en tid och åkte. Veterinären såg samma som jag hos Lyra, det stela och det onda och det hängiga lilla cockerhuvudet. Men där tog det