Äpplet faller inte långt från trädet…eller var det päronet?

Det är spännande att fundera över hur tillfälligheter gör att vi hamnar på olika ställen i livet. Hur vi bor, våra yrkesval och annat. Mång gånger tar livet riktning åt oss utan att vi riktigt märker hur det går till och plötsligt kan man komma på sig själv med att fundera över hur man hamnade just där man är. Hur tillfälligheterna tog en dit. Eller handlar det inte alls om tillfälligheter? Handlar det mer om en redan utstakad väg som vi bara inte varit öppna för att se? Inte vet jag men det är spännande att fundera över det.

När jag tänker tillbaka till mig själv som liten och min uppväxt så handlade det redan då väldigt mycket om djur. Jag hade mjukisdjur istället för dockor och morfar fick allt som oftast ställa upp som veterinär till djuren i leken. Lite senare omgav jag mig med marsvin, hamstrar och kaniner, ridskola och annat som föräldrarna med viss tvekan tillät. Jag lånade alla böcker som fanns om djur i byns bibliotek och en och annan bok med särskilt vackra foton på engelska hundraser blev nog kvar på långtidslån tillsammans med ett gnagande samvete. Jag och kompisen startade en smådjursklubb och hade stora ambitioner om klubbtidningar och annat. Konkursen var nog ett faktum redan innan första tidningen kom ut men det är en annan historia. Min syster och jag hade hamsteruppfödning i källarens badrum och sålde ungarna till zoobutiker. Intresset var tydligt och stort redan då trots att jag växte upp i en familj och släkt med nästan total avsaknad av djur. Eller var det just därför fascinationen var så stor? När jag tänker tillbaka så inser jag att det kanske inte är så konstigt eller beror så mycket på tillfälligheter att jag är där jag är idag. Troligen fanns en utstakad väg och ett mål även om det inte var helt tydligt för mig då. När jag ser på mina egna barn kan jag också så här i efterhand se att det som intresserade dem som små också delvis är det som de arbetar med nu. Medvetet eller inte så har de liksom hamnat inom det området där deras intresse började då de var riktigt små. Jag som sett dem växa upp och följt dem hela vägen ser nu att ränderna liksom aldrig har gått ur.

Jag flyttar såklart över iakttagelsen till hundvärlden med, till hundar vi haft, levt med och tränat och till de valpkullar vi fött upp. Så här ett tag efteråt med lite distans kan jag se att det jag anade när valparna var små, de egenheter, fallenheter och tendenser jag lade märke till har följt dem även som vuxna. Det är tydligt i efterhand och jag borde nu förstå bättre att lita på det jag ser och lägger märke till och anvnda det. Det skulle vara smart att ta tillvara ta varje individs fallenhet och talang, att se den och låta varje individ utveckla sina skills. För både människor och hundar blir allt så mycket lättare om man får ägna sig åt det man har hög motivation för. Då blir ett bra arbete utfört. En av fördelarna med att bli lite äldre är just detta tänker jag. Livserfarenheten som gör att man litar med på det man ser, känner och gör för man har erfarenhet nog att förstå vad det betyder. Jag gillar faktiskt kråksparkarna jag har vid ögonen nu och rynkorna som börjar komma på halsen, tecken på att åren gått, jag har berikats med erfarenhet och att jag skrattat en hel del under tiden. Medan valpen badar i vattenskålen funderar jag vidare över var nästa riktning i livet ska ta mig, när nästa tillfällighet dyker upp. Livet är spännande. Det tycker nog valpen med och drar ut min ulltröja hon fick tag i på stolen mot vattenpölen runt skålen. Hon är en morgontrött valp men när hon väl vaknat till går det undan. Då får hon ettåriga, impulsiva Flow att framstå som en oväntat väluppfostrad ettåring och jag inser hur otroligt mycket man präglar och lär en hund under dess första år. Lillvalpen har fått börja umgås mer med flocken nu också. När jag behöver lämna henne ensam för arbete är hon inte längre själv i köket utan istället tillsammans med de vuxna delarna av flocken. De verkar trivas tillsammans och Lyra ser till att uppfostra den lilla under tukt och förmaning. Jag tackar Lyra för det, för hennes ovärderliga hjälp med att sätta gränser och tydliga ramar. Grabbarna och fina Vi är bra med valpen de med, mer tålmodiga och inte riktigt så stränga som Lyra är men uppfostrande och trygga. Jag tänker att det är alldeles utmärkt för en valp att växa upp i miljön av en trygg flock med olika individers sätt att uppfostra och lösa konflikter. Valpen får chans att lära sig bemötande på många olika, fina sätt vilket ger henne en bra ovärderlig social erfarenhet. Social kompetens skulle det väl kallats i människomiljön.

Det blir många funderingar så här en torsdagsmorgon innan arbetsdagen tar vid ordentligt. Vi ska inleda med fasanmatning och lite sopsortering så inte sophämtaren behöver åka tomhänt förbi slottet. Så ska jag läsa och låta mig inspireras av det engelska hundmagasinet som dök ner i brevlådan igår innan dagens kurser börjar. Det är fint att kunna läsa och söka inspiration på arbetstid. Magasinet är tilltalande med vackra foton på hundra och jaktmiljöer, mycket närmare England än så kommer jag inte för närvarande men jag suger åt mig så mycket jag kan av artiklar och foton och trivs alldeles utmärkt på den svenska landsbygden med.