”Att vara chef är en position, att vara ledare är en relation.” – Helge Brattgård

Ni pigga ögonpar och glatt viftande svansar möter mig tidigt på morgonen. Vilken ynnest att mötas av den livsglädjen tänker jag men jag svär lite i smyg över vassa hundklor som trampar mina barfota fötter. Det är gott om grus och smuts under fotsulorna med. Jag skulle verkligen behöva städa men det finns inte med på min ”to-do” lista för den närmaste tiden. För idag jag har bestämt mig för en lugn förmiddag, göra allt långsamt och stänga av hjärnkontoret. Två riktigt svåra uppdrag för mig men nödvändigt ibland. Jag ska unna mig att sitta inne och skriva en stund med fast solen skiner utanför och jag har miljoner halvfärdiga projekt att ta tag i. Men flera av dem tror jag faktiskt är som allra bäst just i sitt halvfärdiga tillstånd så jag låter dem stanna där. Som bekant har jag en hel del hundar att träna med, som definitivt platsar in under benämningen halvfärdiga projekt. Men det är helt i sin ordning förstås för sådant blir man liksom aldrig klar med och det är heller inte meningen. Jag funderar en hel del över det. Varför hundförare har så bråttom mot det ”färdiga” och om det färdiga verkligen är så eftersträvansvärt. Är det ändå inte resan som är mödan värd? Känslan som kommer över mig emellanåt är att det verkar ha blivit viktigare att pricka av listan to-do listan i träningen på väg mot det färdiga än att uppleva det som sker längs vägen. En bock i kanten och sedan snabbt vidare igen.

Jag märker också en vansinnigt stor skillnad i inställningen till hundträningen jämfört med för några år sedan. Utveckling är utvecklande, nödvändigt och kul men kraven som följer i kölvattnet är förgörande. Istället för att vara glad över att kunna lösa en hundra meter lång DOLD dirigering med några få signaler och tecken TILLSAMMANS med sin hund blir man irriterad, frustrerad och besviken över att hunden inte springer så RAKT som man tänkt. Det haglar av korrigeringar och tillrättaläggande för varje felsteg hunden gör samtidigt som man förbannar sig själv för att ha agerat för långsamt eller inte tillräckligt starkt. Vad har hänt här undrar jag? På en dold dirigering har hunden inget annat att gå på än förarens(ibland otydliga) anvisningar och hur ska hunden i det läget någonsin kunna se föraren som en resurs och hjälp om den hindras i varje litet initiativ den gör som inte är perfekt? Hundarna gör som hundar gör, de svarar om oss med osäkerhet och blir passiva, eller tar över och blir starka och jagar själva medan förarna uppgivet fortsätter korrigera. När vi inte svarar på det hundarna säger oss, rannsakar oss själva och ser vår del i det hela blir det bara värre i längden. Vi behöver träna med hunden, inte mot den. Det här var kanske att hårddra det såklart. Lite tillspetsat. Men andemening är där. Läs din hund och var en sådan ledare du själv skulle vilja ha. En trygg förebild som hjälper dig igenom svårigheter utan att skrika och gapa över dig så snart du tar ett felsteg. Man kommer nämligen i mål genom att vara tydlig, snäll och lugn med. Garanterat.

Jag sitter här inne en stund nu då, och tittar ut mot solen. Tänker att jag varit duktig och tagit det lugnt en stund så jag kan gå ut och träna en hund före jobbet. Ett litet pass med lilla Till tror jag skulle sitta fint. Hon behöver det och jag har en del att hämta hem där. Jag jobbar hårt med att få henne att se mig som en hållbar resurs. Ha! Men det arbetet är inte gjort i en handvändning för hon är en riktig ”fjortis” som prövar sin vingar åt alla möjliga håll just nu och helst ser att jag förhåller mig passiv på avstånd. Jämmer. Jag försöker göra det man bäst gör som tonårsförälder, hålla fast vid de vanliga viktiga reglerna, finnas till hands och lägga ut halmbalar i kurvorna så att landningen ska bli så mjuk som möjligt. Nåväl. Jag ser tiden an och vet av erfarenhet att det ordnar sig med tiden och jag i alla fall inte behöver jobba på att få henne att komma igång. Alla hundar är olika. Som svarta Min. De tog tre år för att få henne att släppa loss ordentligt. Hon blev aldrig någon riktigt tonåring, testade inte gränserna så påtagligt. Tre år som sagt. Nu ska jag försöka få bromsen på plats med. Men det ska bli mig ett sant nöje. Det är lite ovant bara, och har tagit mig lite tid att inse att den svarta faktiskt till och med kan vara lite olydig. I de lugnaste vatten. Nu igen.