”Dance me through the panic ’til I’m gathered safely in” – Leonard Cohen

Vilken kväll. Syrsorna spelar och en skördetröska hörs arbeta en bit bort. Augusti står för dörren och jag försöker förlika mig med det. I växthuset trängs tomater av olika form och färg med slanggurkor och vi har odlats vår livs första aubergin. Äggplanta på svenska. Jag har funderat lite över namnet äggplanta och försökt förstå var någonstans plantan eller frukten liknar ett ägg och har fått sitt namn. Jag tror jag vet nu. Det är precis när frukten börjar växa till, en kort sekvens ser är den i storlek med ett hönsägg och alldeles blank. Fast svart förstås och den färgen har jag hittills aldrig sett på ett ägg. Så jag vet inte riktigt med namnet ändå.  Nu funderar jag på hur jag ska veta när den första frukten är mogen. Svart var den som sagt sedan starten så jag kan inte gå på färgen. Det blir nog makalösa google som får ge mig svaret igen.

Vi har plockat blåbär också. Inte tio skrytsamma liter men väl minsta glassburken från Siaglass. Den som rymmer en halvliter. Det blir blåbär till rätt många frukostar av en sådan burk och lite är bättre än inget tänker jag. Jag har repat alla svarta vinbär från buskarna med. Det blev inget att skryta med det heller men jag gjorde det i alla fall och bären lär räcka till några burkar gelé. Ska bara koka den med. Vem vet, en vacker dag när det regnar kanske det sker.

Jag har gillat att ha semester i år. Njutit av de lediga oplanerade dagarna och inte varit rastlös alls. Jag tror det beror på att jag verkligen behövde den här semestern. Mer än vanligt. Kanske inte för att jag jobbat så mycket utan mer utan för att livet och döden varit oss så nära det här året. Den mentala orken och energin har närmat sig botten. Men så mycket runt oss är ljust och vackert och energigivande med så det har vägts upp och vi har tagit oss igenom. Men semestern var välkommen som sagt.

Lilla Till  var med mig både när jag repade vinbär och plockade blåbär. Hon är så festlig den lilla hunden. Håller sig nära mig men sysselsätter sig ändå på egen hand. Vaksam på att jag inte försvinner eller kommer för långt bort. Jag tycker om det. Att det är hon som är den vaksamma och håller koll på mig och inte jag som agerar hönsmamma och passar på henne. Det blir lätt så har jag märkt. Hon är bra på att sysselsätta sig själv som sagt. Hon hystar äpplekart i luften och kastar sig efter dem, rullar sig på dem och kastar igen. Bland annat.  Kanske har jag redan skrivitbdet i ett tidigare inlägg. Men hon liksom jag upprepar sig. Hon jagar insekter i bevattningsbaljorna med, och fjärilar och annat som flyger. Det visade sig vara ett misstag igår. Hon jagade något flygfä i hallonsnåret intill altanen när det plötsligt blev väldigt många flygfän. Efter att ha fångat flera getingar i munnen samtidigt var det inte lika kul längre. En stukad unghund kom och kröp upp i min famn medan överläppen snabbt svullnade upp. Det är märkligt egentligen. Vi har knappt sett en geting på hela sommaren så visade det sig att vi hade ett bo med små ettriga getingar i jorden alldeles bredvid altanen. Och för att slå hål på en myt en gång för alla så gör inte jordgetingstick ondare än andar getingstick. Jordgetingar är ingen annan art , de är bara getingar som valt att bygga bo under mark. Möjligen beror det ondare på att man ofta hinner få flera stick på en gång, det blir lätt så då man råkar trampa på deras bon. Eller om man av en händelse stoppar nosen för nära som lilla Till. Efter tio minuters vila var hon nästan sig själv igen. Leken började om fast lite lugnare den här gången och hon verkade begripa att det var bäst att hålla avstånd till hallonsnåret. Smart.

Både igår och idag blev det retrieverträning igen. Det är fint att ha uppehållsväder och oändligt med tid att tillgå om dagarna. Helt oändlig är tiden inte i och för sig, kvällarna kommer fortare än jag anar och tröttheten smyger sig på. Men tränat har vi gjort. Igår tillsammans med vänner och idag mol alena bara slottsherren och jag. Fokus den senaste veckan har varit de två unga svarta damerna som ska ut och starta på prov under säsongen som kommer. Idag letade vi upp ett par fina skogstjärnar långt bort och ingenstans där vi fick tränat på nya igångar och att simma bland lite mer näckrosor. Ett sök i den tuviga terrängen marken angränsande till en av tjärnarna fick vi också till. Efteråt blev det blåbärsplockning till allas lycka. Särskilt svarta Mins tror jag hon fullkomligt äääälskar blåbär.