De underskattade pauserna och stillsam poesi
Tankar som rör sig i mig under dagen. Närvaron är där, energin är där. Skaffa ett eget rum i tiden. Värna om det och låt dig inte störas. Vad är drivkraften. Min drivkraft? Att hjälpa andra och göra andra glada. Få hundar och människor att se sitt värde. Vilka egenskaper har jag, vilka egenskaper har min hund, och hur använder jag dem bäst. Måste se till att energin håller. Det är först när jag reflekterar som jag lär mig. Därför är mellanrummen och pauserna det viktigaste i hela träningspasset. Också för hunden. Ständigt påminna om det. Inte skena iväg och vara effektiv för att hinna med många apporter, fler repetitioner. Det är i pauserna undren sker och bitar faller på plats. Glöm inte det.
Jag gillar annars att ha många bollar i luften, tusen järn i elden. Men jag FÅR INTE glömma pauserna. Varken min eller hundarnas eller våra gemensamma. Träffade unga hundar igen. Nya hundägare med drömmen om att lära och djupdyka i relationen till hunden. Med hjärta och hjärna vidöppna för information och kärlek till hunden. Mål också förstås. Men mer av den lite svävande sorten och i riktning mot ”vi får se vad vi klarar och vad som passar oss”. Oss som i mig och hunden. Jag gillar det. Det öppna sinnet och den ödmjuka inställningen inför hunden och ens egen förmåga. I smyg kanske de drömmer väldigt mycket högre än så, vad vet jag om det. Oavsett, det är som poesi för min öron och ren lycka i mitt innersta när jag hör och ser deras glädje när hunden rusar rätt in i famnen med apporten efter att ha hämta sitt allra första linjetag. Som jag behöver det tänker jag. Påminnas om glädjen och lyckan i det där allra första som jag numera tar för givet. Stillsam vardagpoesi. Alla var vi barn i början, snubblande nybörjare in i varje nytt område.
Besta har gjort sin första dag på jobbet tillsammans med mig. På mitt jobb. Liten har blivit stor, I nästan tre timmar gick hon fint vid sidan och uppförde sig tillsammans med tre kursdeltagare som också fick en del arbetsuppgifter. Hon skötte det bra. Men det var länge att uppföra sig tyckte hon och glömde bort sig lite ibland för att hoppa uppoffrande på mig. Så kan det var i början av något nytt tänker jag, när man är ny på jobbet och inte riktigt vet vad som förväntas av en. Beginner. Hemma väntade Vi och alla andra hundar. Men mest Vi. För det brukar vara hon som är med mig på jobbet och att Besta fick gå istället tyckte hon var en särdeles dum ide. Vilket hon tydligt talade om genom att vara uppskruvad till en nivå jag inte alls tyckte var passande. Galna golden. Samvetet slog till förstås så jag lovade henne att följa med på jobbet imorgon PLUS att lägga ett dummysök i mossen till henne efter det Jag är ohälsosamt bra på att överkompensera.
